Två människor (1945)

Media (64 st)

Originaltitel	Två människor
Svensk premiärtitel	Två människor

Regi	Carl Th. Dreyer
Manus	Carl Th. Dreyer Martin Glanner (som Edwin Martin)
Produktionsledare	Harald Molander Victor Sjöström (konstnärlig ledning)
Foto	Gunnar Fischer
Musik	Lars-Erik Larsson (originalmusik)
Arkitekt	Nils Svenwall
Klippning	Carl Th. Dreyer Edvin Hammarberg
Ljudtekniker	Lennart Svensson
Scripta	Uno Remitz
Manusbearbetning	Herbert Grevenius (översättning)
Scenario	Carl Th. Dreyer
Inspelningsledare	Hugo Bolander
Inspicient	Nils Whiten
B-foto	Ragnar Frisk
Stillbildsfoto	Louis Huch (ateljéfoto)
Orkesterledare	Erik Tuxen
B-ljud	Martin Sandberg Tore Ljungberg
Mixning	Sven Persson (som Sven Rudestedt)

Georg Rydeberg	Arne Lundell, underläkare, forskare
Wanda Rothgardt	Marianne Lundell, Arnes hustru
Gabriel Alw	Sander, professor, Arnes chef
Stig Olin	Svenning, vän till Arne

Produktionsbolag	AB Svensk Filmindustri
Distributör i Sverige (35 mm)	AB Svensk Filmindustri	1945
Laboratorium	FilmTeknik AB

Forskaren och biokemisten Arne Lundell har sedan han spikat sin doktorsavhandling anklagats för att i den ordagrant ha skrivit av en vetenskaplig skrift som samtidigt publicerats av hans chef, professor Sander.

Vi får i filmen följa Arne och hans hustru Marianne i deras lägenhet en dag under några dramatiska timmar.

Båda har just anlänt var för sig till lägenheten. Arne är nedslagen men tröstas av sin hustru. Han knäpper på radion, där professor Sander just skall hålla ett vetenskapligt föredrag, som de båda lyssnar till. Plötsligt avbryts det inspelade programmet och det meddelas att Sander hastigt avlidit. Det antas att han tagit sitt liv.

Arne får per telefon en förfrågan av en god vän, Svenning, om han vill bli chef för ett laboratorium i Lausanne, vilket muntrar upp båda. Allting ter sig med ens ljusare.

Från sitt fönster i lägenheten får de syn på tidningarnas löpsedlar, som med stora rubriker meddelar att professor Sander blivit mördad.

De blir rädda och bekymrade eftersom indicierna pekar på Arne som den trolige mördaren. Han hade ett motiv, han hade tidigare under dagen uppehållit sig utanför Sanders hus och han äger en pistol av samma typ som den Sander mördades med och som Arne förgäves letar efter.

Radionyheterna meddelar att mordet på Sander uppenbarligen varit en överlagd hämndeakt. Man har på brottsplatsen hittat en handske med initialerna AL.

De är båda rädda men tröstar sig med att de är tillsammans och att de har varandra.

Arne vill citera en dikt och tar fram en bok, ur vilken det faller ur ett brev som Marianne inte vill låta honom läsa. Hon bekänner att det är från Sander, att hon tidigare haft ett förhållande med honom men att hon gjort slut samma dag hon träffade Arne.

Arne plågas svårt av svartsjuka, medan Marianne bedyrar att hon avskydde Sander, samtidigt som hon inte hade styrka att slita sig från honom. Sårad och ursinnig kallar Arne henne slinka och befaller henne att ge sig i väg.

Till sist bryter han samman och hon kan åter trösta honom. De försonas.

Telefonen ringer. Det är en vän till Arne, redaktör Laurin, som uppger stt det var en kvinna som mördade Sander. Vittnen har observerat henne gå in i villan.

Då bekänner Marianne för Arne att det var hon som sköt Sander.

Arne har först svårt att tro henne, men hon förklarar sina skäl.

Ett och ett halvt år tidigare hade Sander kommit på besök till Marianne och erbjudit sig att hjälpa Arne i hans forskarkarriär. Dock skulle Arne inte få veta någonting.

Sander var alltså i själva verket den som gjorde att Arne kunde ta ledigt från sin underläkaretjänst och som skaffade honom en plats på ett laboratorium för hans forskning.

Han hade sagt sig vilja följa Arnes arbete och därför hade Marianne levererat delar av avhandlingen till honom allteftersom forskningsarbetet fortskred.

I förrgår, fortsätter Marianne, hade hon varit hemma hos Sander. (I en återblick förekommer Sander som en skuggfigur mot en vägg.) Han förklarar att han vill gifta sig med henne och att hon således måste skilja sig, annars skall han avslöja allt om deras tidigare förhållande och förstöra Arnes karriär och framtid. Hon nekar.

I dag har hon mördat Sander.

Arne förklarar sig vilja ta på sig skulden och straffas för hennes brott. Hon måste skyddas. Han vill att hon reser bort och ber henne därför gå och packa. Själv vill han ordna upp bland sina värdepapper och försäkringar inför den förestående processen.

Marianne lämnar rummet, men i stället för att packa går hon till Arnes giftskåp i ett angränsande rum och intar en dödande dos.

När Arne inser vad hon gjort, tömmer han resten av giftflaskan.

De dör i varandras armar.

Censurnummer	68381
Datum	1945-03-20
Originallängd	2015 meter
Kommentar	Aktlängder: 0, 0, 0, 0.

Bildformat	1.37:1
Ljudtyp	Ljud
Ljudsystem	Petersen-Poulsen, AGA-Baltic
Färgtyp	Svartvit
Bärare	35 mm
Hastighet	24
Längd i meter	2015 meter
Längd i minuter	74 min
Akter	4 rullar
Dialogspråk	Svenska

Pressreaktion Svensk filmografi

Filmen fick i pressen ett mycket blandat mottagande. Endast tre recensenter var i huvudsak positiva (AT, MT och SvD).

Framför allt vände man sig mot manuskriptet/handlingen, dialogen och det teatraliska i uppläggning och framförande. "Att inom en vånings trånga ram och under några få laddade timmar skärma av två människor i vimlet, låta kameran blottlägga hjärtan och sammanhang och ställa ett äktenskap inför det yttersta provet (-) "skulle som film "säkerligen kunna nå tillräckligt högt i dramatiskt intim människo!skildring för att man skulle kunna glömma att det egentligen är teater. Men det förutsätter en psykologisk skicklighet och en nästan oförskämd djärvhet i manuskriptet som sannerligen inte förefinns här" (Bang, DN).

"Dreyers manuskript har i vissa partier något hårt och krystat över sig. Det flyter ungefär som en roman utan episk skildring" (C A Nycop, Expr). "Inte utan förvåning finner man att Herbert Grevenius haft sin hand med vid utarbetandet av denna valhänta dialog som inte har mycket att säga och endast motvilligt för handlingen vidare och är lika dålig teater som film" (Filmson, AB).

"Dreyer berättar som på teatern: nästan hela handlingen utspelas 'utanför scenen', dvs man ser den inte. Hör bara talas om den genom personerna. Dialogen är konstruerad som på teatern (-) handlingen förs framåt av replikerna -- inte av bilderna. (-) /Filmen/ närmar sig (-) det monumentala pekoralet. (-) Att han som dansk ej skall höra när de svenska replikerna uttalas falskt och teatraliskt är begripligt, kanske förlåtligt. Oförlåtligt är däremot hans regigrepp på hela uppgiften. Det rör sig om ett kriminalämne av enklaste kolportagesort med mord och självmord och stöld och en nattsvart (osynlig) bov. Om det berättades i thrillerstil eller som skräckfilm skulle det möjligen bli någonting. Men Dreyer försöker göra dessa uppkonstruerade figurer själfulla, riktiga och 'levande'. Ett hopplöst företag. Svalget mellan ämne och utförande blir ibland groteskt" (Robin Hood, StT).

"(-) inte ens regissörsgeniet (Dreyer) kan göra stor film av ett manuskript som inte uppfyller de elementäraste anspråk på trovärdighet. (-)" Den "frivilliga begränsning i rum och aktörsantal" som Dreyer ålagt sig "medför /emellertid/ aldrig någon enformighet. Tvärtom ger den /honom/ möjlighet att excellera i närbilder, överraskande kameravinklar och djärva bildsviter som varje gång faktiskt skänker en nya perspektiv på de kala rumsinteriörerna. Med ett visst fog kan man kalla Två människor en regibragd. Och ändå är filmen så komplett misslyckad. När man lyssnar till den ofta platta, så gott som alltid oinspirerade dialogen och får bevittna de tätt droppande överraskningarna som närmast blir chockerande genom sin totala brist på psykologi och samtidigt inte kan undgå att observera den helgjutna regikonsten blir man smått gråtfärdig över så mycken förspilld möda" (Dag, Arbetaren).

"För att kompensera bristen på scenförändringar och nya ansikten har regissören (-) svårt överansträngt psykologien och infogat den i ett helt omöjligt kriminal- och äktenskapsdrama. (-) Människoskildringen /är/ bjärt konstruerad (-) alldeles sammanhangslös och helt underordnad ett nervöst famlande efter effekter. (-) Som författare befinner sig /Dreyer/ på den enklare veckotidningsnovellens nivå" (Georg Svensson, BLM).

De förmånligt inställda kritikerna tog fasta på djärvheten i Dreyers konstnärliga experiment, som man menade han hade lyckats med. Stig Almqvist i AT fann filmen "intressant, ovanlig" och "verkligt fängslande". "Mot all förmodan kan man inte klaga på omväxling och spänning i förloppet". Den "detaljerade utformningen i bild" beskrivs som "beundransvärd". "Han gör klart, att två människor kan vara tillräckligt för att hålla ett dramatiskt skeende vid liv och att en enda interiör kan varieras i kamerainställningar, detaljer och belysning så att bilden trots allt icke blir stillastående" (Lill, SvD).

För dessa kritiker är särskilt den kvinnliga huvudrollsinnehavaren värd uppmärksamhet: "Det bästa i filmen är Wanda Rothgardt (-), hennes vackra, mjuka, mogna ansiktes skiftningar och den lika skickliga som utsökt naturliga repliken. Bredvid hennes utomordentligt fina framställning verkar (-) Rydeberg rutinmässigt blek" (Lill, SvD). "(-) efter denna prestation kan hon anses som en av svensk films förnämligaste krafter" (Carlo Keil-Möller, MT).

Kommentar Svensk filmografi

Den internationellt berömde filmregissören Carl Th Dreyer (1889--1968) gjorde endast två gästspel i svensk film under sin karriär. Dels Prästänkan (1920), och dels Två människor. I båda fallen stod han för såväl regi som manuskript.

Dreyer hade i flera år varit närmast besatt av tanken på att göra en film med endast två personer. Under ett besök, som SF:s chef Carl Anders Dymling gjorde i Köpenhamn 1944 och vid vilket han bl a träffade Dreyer, berättade denne om sin idé. Dymling erbjöd genast Dreyer att komma till Stockholm och förverkliga idén.

Dreyer ville som underlag för en sådan film ha den franske författaren Louis Verneuils (1893--1952) starkt dramatiska skådespel "Monsieur Lamberthier", framfört över hela världen och efter sin svenska premiär på Dramaten 3.1.1930 ofta spelad i repris, då titelrollen var en av Anders de Wahls berömda bravurroller. Men det visade sig omöjligt att förvärva filmrätten. Dreyer föreslog då den tyske författaren Willy Otto Somins (1898--1961) pjäs "Attentat" (1934) och utarbetade även kring årsskiftet 1943--44 en filmsynopsis på motiv från pjäsen. SF var tveksamt men gav trots det i maj 1944 Dreyer i uppdrag att tillsammans med den i Sverige vid denna tid som flykting bosatte danske författaren Martin Glanner (1908--1949) utarbeta ett scenario, samtidigt som ett kontrakt upprättades med Dreyer om att regissera filmen.

Filmens inspelning började 5.7.1944 och man höll hela tiden till i SF:s s k Kungsholmsateljé i Gamla bryggeriet vid Kungsholmstorg. Filmen hade endast få exteriörscener. Inspelningen avslutades 23.8.1944 och först några dagar senare inköptes formellt filmrätten till Somins pjäs. Köpet förmedlades av Arvid Englinds teaterförlag i Stockholm enligt ett kontrakt, där Englinds teaterförlag "uppdrager" åt SF att spela in filmen. Avsikten med denna egendomliga formulering är tyvärr obekant.

Två människor blev ett av SF:s största ekonomiska fiaskon genom tiderna, trots att dess inspelningskostnad var den lägsta av årets filmer. Filmen gick endast 5 dagar på premiärbiografen i Stockholm, sedan lades den på hyllan efter några halvhjärtade och totalt misslyckade försök att lansera den i några landsortsstäder. Filmen fick heller ingen kommersiell visning i Danmark eller något annat land. (GW)

Skulden till filmens dåliga mottagande och ekonomiska misslyckande lade Dreyer på SF-ledningen (Carl Anders Dymling och Victor Sjöström), som enligt Dreyer av kommersiella skäl påtvang honom Wanda Rothgardt och Georg Rydeberg i de båda rollerna. Själv hade han nämligen önskat få Gunn Wållgren och Anders Ek.

Dreyers val av skådespelare förkastades eftersom man menade att Ek och Wållgren var för okända för publiken. Dessutom ansåg man att Ek utseendemässigt var olämplig för rollen. Att just Rothgardt lanserades av SF-ledningen berodde enligt Dreyer på att SF hade henne under kontrakt och att hon stod i tur att få en filmroll.

Samarbetet mellan Dreyer och SF var även i övrigt fyllt av friktioner och irritation. Den i innehållsreferatet omnämnda s k skuggscenen i återblicken bedömdes av Dreyer efter filmens klippning som överflödig, bl a eftersom den bröt tidens och rummets enhet. Dreyer fick Dymlings och Sjöströms tillstånd att låta scenen utgå och ersatte den med en kort dialog. Ändå fann Dreyer kort före premiären att SF-ledningen, utan att underrätta honom, på nytt satt in "skuggscenen" i filmen, något som han av konstnärliga men även moraliska skäl inte kunde acceptera.

Martin Glanner (eg Goldstein), som skrev under pseudonymen Edvin Martin, hade i december 1943 tecknat kontrakt med SF om en film "om de danska flyktingarna", som han skulle utarbeta i samarbete med sin likaledes till Sverige flydde landsman Mogens Klitgaard (1906--1945), en plan som dock aldrig förverkligades. Istället biträdde han Gösta Stevens vid utarbetandet av filmmanuskriptet till Den osynliga muren (1944/20) och sålde under de följande åren olika filmuppslag till SF, liksom han vid ett senare tillfälle åtog sig att vid ett besök i USA försöka där placera ett antal av SF:s oinspelade och/eller tidigare inspelade filmmanuskript, något som veterligt inte ledde till något resultat.

Somin lämnade Tyskland 1933 och bosatte sig i Schweiz. 1938 flyttade han till Frankrike och 1941 till USA. Han avled 1961 i Costa Rica.

Originaltitel	Attentat (Pjäs)
Författare	Willy Oskar Somin

				1944-07-05	1944-08-23
Kungsholmmsateljén, Kungsholmstorg	Stockholm	Sverige

Sverigepremiär	1945-03-23	Röda Kvarn	Stockholm	Sverige	74 min
Urpremiär	1945-03-23	Röda Kvarn	Stockholm	Sverige	74 min
Cinemateksvisning	1980-06-12			Sverige
Annan visning	1987-08-26
Cinemateksvisning, arkivkopia	1988-03-23
	1988-03-28
FIAF-visning	1988-08-27	Deutsche Kinemathek	Västberlin	Västtyskland
Annan visning	1989-06-31
	1989-07-11
FIAF-visning	1989-09-01	Deutsche Kinemathek	Västberlin	Västtyskland
Cinemateksvisning, arkivkopia	1990-11-06
FIAF-visning	1990-12-10	Centre National d'Art et de Culture Georges Pompidou	Paris	Frankrike
TV-visning	1993-01-22	Kanal 1		Sverige	71 min
FIAF-visning	1993-03-25	Österreichisches Filmmuseum	Wien	Österrike
	1995-06-12	Deutsche Kinemathek	Berlin	Tyskland
	1998-02-04	Musée d'Orsay	Paris	Frankrike
Cinemateksvisning	2000-11-07	Bio Victor	Stockholm	Sverige	72 min
	2003-05-24	Sture	Stockholm	Sverige	72 min
FIAF-visning	2003-08-06	Cinematheque Ontario	Toronto	Kanada
	2003-11-13	National Film Center	Tokyo	Japan
	2004-01-30	Suomen elokuva-arkisto vuosina (SEA)	Helsingfors	Finland
	2004-02-08	Suomen elokuva-arkisto vuosina (SEA)	Helsingfors	Finland
	2005-02-18	Filmmuseum München	München	Tyskland
	2005-04-10	Greek Film Archive	Aten	Grekland
	2008-01-17
	2008-02-19					I samarbete med Mexico City International Contemporary Film Festival (FICCO).
	2008-03-02					I samarbete med Mexico City International Contemporary Film Festival (FICCO).AH.
Cinemateksvisning, arkivkopia	2008-10-04
	2008-11-01
	2008-11-14
	2008-11-18
FIAF-visning	2009-02-21					AH.
	2009-12-11					AH.
	2010-03-12
	2010-03-25					AH.
Cinemateksvisning, arkivkopia	2010-09-19
	2010-11-03
	2010-11-10
FIAF-visning	2010-12-10
	2011-09-22
	2011-09-24
	2011-12-11
	2012-03-17
	2012-03-23
	2016-01-23
	2016-01-27
Utländsk biograf exkl FIAF	2016-07-01					1-10/7. Skarvas vid visning med delar av sladdar kvar.
	2016-07-10					1-10/7. Skarvas vid visning med delar av sladdar kvar.
FIAF-visning	2016-10-16
	2016-10-23
Utländsk biograf exkl FIAF	2018-03-11
	2018-03-14
FIAF-visning	2024-04-28		Helsingfors	Finland

Originaltitel	Symfoni, nr 6, op. 68, F-dur
Kompositör	Ludwig van Beethoven	(1808)

Originaltitel	Fa la nanna, bambin'
Kompositör	Geni Sadero

Akademisk avhandling

Akademisk strid

Biokemi

Förtal

Mord

Självmord

Svartsjuka

Utpressning

Vetenskapsmän

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Typ	Kopia
Materialbas	Acetat
Bärare	35 mm
Längd i meter	2017

Typ	Kopia
Materialbas	Acetat
Bärare	35 mm
Längd i meter	2021

Typ	Duplikatnegativ
Bärare	35 mm
Längd i meter	2026

Typ	Duplikatpositiv
Bärare	35 mm
Längd i meter	2026

Typ	Tonnegativ
Bärare	35 mm
Längd i meter	2026

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Storlek	Cirka 70 x 100 cm
Antal exemplar	2

Storlek	Mindre än 40 x 75 cm
Antal exemplar	2

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Typ	Pressklipp

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Typ	Dialoglista
Manustitel	Två människor
Omfång	30 s. Produktionsuppgifter (1 s.) ingår.
Språk	Svenska

Typ	Synopsis
Manustitel	Efter en idé av W.O. Somin, av Carl Th. Dreyer. Svensk dialog: Herbert Grevenius.
Omfång	127 s.
Språk	Danska

Typ	Dialoglista
Omfång	24 s. Produktionsuppgifter (1 s.) ingår.
Språk	Svenska

Typ	Dialoglista
Omfång	45 s. produktionsuppgifter (1 s.) ingår.
Språk	Svenska

Typ	Synopsis
Omfång	1 s.
Språk	Svenska

Typ	Synopsis
Omfång	1 s.
Språk	Svenska

Typ	Kringmaterial

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Svartvitt papper	18
Färg papper	Nej
Bakombild papper	Nej
Dia	Nej
Digitala bilder	Nej
Negativ	Nej
Kontaktkartor	Nej
Album	Nej

Typ	Program/Reklamtryck