Kära släkten (1933)

Media (184 st)

Originaltitel	Kära släkten
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Gustaf Molander
Manus	Gösta Stevens Gustaf Molander
Förlaga	Den kære Familie (Pjäs)
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	AB Svensk Filmindustri
Åldersgräns	Tillåten från 15 år
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1933-10-23

Medverkande

Gösta Ekman
Clas af Leijonstam, friherre på Clasberga slott i Skåne

Tutta Rolf (som Tutta Berntzen)
Lilli, hans fru

Carl Barcklind
grosshandlare Friis, Lillis far

Thor Modéen
generalkonsul Filip Randal

Edvin Adolphson
direktör Ludwig

Dora Söderberg (som Dora Carlsten)
Tyra, Filips fru, Lillis syster

Visa fler

Om filmen

Tutta Rolf och Gösta Ekman som spralligt äkta par i komedi där de satt sprätt på pappsens pengar och öppnar nattklubb för att bli av med...

Visa hela texten

Handling

Grosshandlare Friis tre döttrar vintersemestrar i Åre. Äldsta dottern Tyra är gift med konsul Filip Randel, Lilli med friherre Claes af Leijonstam medan den yngsta, Marianne, ännu så...

Visa hela handlingen

Press

SocD (Nixon): "Av Gustaf Esmanns rappa och roliga folklustspel finns inte så mycket mer än namnet, och rollförteckningen kvar i filmen. Gösta Stevens -- en herre som uppenbarligen inte...

Visa all press

Tutta Rolf och Gösta Ekman som spralligt äkta par i komedi där de satt sprätt på pappsens pengar och öppnar nattklubb för att bli av med fodringsägarna. Ledmotiv är "När tvenne hjärtan slå samma slag" av Jules Sylvain.

Sprakfålen Tutta Rolf ser rasande festlig ut där hon ligger i en snödriva med skidorna i vädret. Uppdragen skriver hon ett rasande kvickt telegram till lilla pappsen, som är en raring och tar hand om hotellnotan.

Kvinnorna pratar barnspråk i falsett, men männen har inte en chans. Carl Barcklind blir bortkollrad på en sekund, Thor Modéen sväljer vad som helst, Edvin Adolphson är en loser med hick-tics, Georg Rydeberg blir ditsatt av älskarinnan Ruth Stevens, Åke Jensen måste baxas åt rätt håll och Gösta Ekman talar patetisk låtsasskånska och är hjälplös som en kattunge.

Barcklind har tre döttrar, och här är intrigen: "När pappa fick sin första miljon fick du Thyra lilla en konsul, när han fick sin andra miljon fick jag en baron, och nu har han tre miljoner och då ska det förstås vara en greve."
Grevens älskarinna har sidenplagg och ligger i fåtöljer. Sickan Carlsson, som har trevliga skidkläder, byter den trolösa ädlingen mot den färglösa löjtnanten. Som är hennes kusin, men pjäsen är från 1892.

När Ernst Rolf dog 1932 tog hans fru Tutta tillfälligt tillbaka sitt flicknamn Berntzen för denna film. Den otroligt populära skådespelaren hade börjat som revyartist och spelade sprallig och självständig i filmer som låg långt från trettiotalets pilsnerfilm, där kvinnor var huskors som gömde spriten. Gustaf Molander är modernare än så. I denna – med viktiga undantag – smakfulla film susar det blonda kvicksilvret nedför trappräcken och får pappsen att låsa upp kassaskåpet. Men när skulderna växer tar hon saken i egna händer och öppnar en nattklubb. Hon må lägga huvudet på sned, men det är hon som ser till att det blir något gjort. Gösta Ekman får kämpa för att klara en mopp.

Allt är inte modernt. Filmen är från 1933 och den judiska skojaren Adolphson är oljig och skrattretande. Någon har ritat Modéens ansikte på en ballong, och han kör gapskrattande upp den under en ung kvinnas kjol.

Ekman vill hem till Stina, som har grisat. Det han har att göra i filmen är inte direkt sofistikerat, men groteskt är det inte. Han spelar sin Poppe-figur som han spelar på teatern: han slarvar skickligt med det han ska göra, och improviserar mitt i dialoger. Rollen är så tramsig att han på ett ställe börjar skratta utanför den. Det är över på ett ögonblick, men Molander lät det vara kvar. Det är modernt.

Gösta Ekman, som 1911 filmdebuterade som förförare i Anna Hofman-Uddgrens Blott en dröm, knäböjer över ihjälfrusna soldater i Karl XII, säljer sin själ till djävulen i Murnaus Faust, får nobelpris i Swedenhielms och spelar violin i Intermezzo.  Han filmar samtidigt som han står på scen, i allt från "Gröna hissen" till "Hamlet". Ekman-kulten får hundra tusen stockholmare att kanta gatorna vid hans begravningståg.

Molander hade verkat sedan stumfilmstiden och fortsatte lugnt genom trettiotalet, som gått till historien som det svenska filmdecennium den goda smaken glömde. Han gjorde en rad filmer med Tutta Rolf, och melodramen Intermezzo från 1936 blev Ingrid Bergmans biljett till Hollywood. I scenerna från nattklubben i Kära släkten får Åke Dahlqvist, Molanders trogna fotograf, visa vad han kan göra med rytm och rörelse.

Hitmaskinen Jules Sylvain gjorde musik till 148 filmer 1929–1949. Han arbetade med Ernst Rolf ("Jag är ute när gumman min är inne") gjorde kupletter med Karl Gerhard ("Han är ett bedårande barn av sin tid") och skrev otaliga schlagers – här "När tvenne hjärtan slå…" med text av Gösta Stevens.

"Gösta Stevens […] har gjort ett manuskript, vilket regissör Gustaf Molander utnyttjat med smak och urskillning. Utom i fråga om en detalj: den roliga men grova karikeringen av den judiske procentaren Ludwig (Edvin Adolphson) […] får i dessa tider lätt en bismak av proarisk och antisemitisk propaganda. […]. Någon pilsnerfilm är inte 'Kära släkten'. Snarare en väl blandad filmcocktail, avsedd att tillfredsställa alla smakriktningar. Den är inte något filmkonstens mästerverk, men väl en produkt av modernt affärsmässig svensk filmindustri." – Nixon (Nils Horney), Social-Demokraten

Nina Widerberg (2017

Den här filmen finns i Filminstitutets distribution och finns tillgänglig att boka på dcp för visning på biograf. Filmerna bokas för slutna och öppna visningar till fasta priser.

Boka film i Filminstitutets biografdistribution

Grosshandlare Friis tre döttrar vintersemestrar i Åre. Äldsta dottern Tyra är gift med konsul Filip Randel, Lilli med friherre Claes af Leijonstam medan den yngsta, Marianne, ännu så länge är ogift. Lilli konstaterar att åt Marianne duger bara en greve när fadern gift bort sina döttrar allt förnämare, i takt med de miljoner han tjänat ihop. Marianne uppvaktas av greve Cronsköld, som också befinner sig i Åre. Lilli har ont om pengar och telegraferar till sin far efter mer av den varan, vilket denne efter mycken tvekan sänder henne.

Marianne uppvaktas också av löjtnant Valdemar Nyström som har Friis som sin förmyndare. Valdemar visar tydliga tecken på svartsjuka i Cronskölds sällskap. Lilli vill gärna uppmuntra deras lycka i motsats till Tyra som helst av allt vill se sin syster förmäld med Cronsköld.

Tillbaka i Stockholm uppsöks Friis av direktör Ludwig. Han säger sig ha blivit lurad av Friis vid en aktieaffär. Han vill sälja tillbaka ett antal mexikanska oljeaktier. Friis förhandlar ner priset och köper aktierna för 10.000 kronor. När Ludwig gått sin väg uppsöks Friis av Valdemar som säger sig vara trött på att alltid kommenderas. Han vill kvittera ut sitt arv och resa bort. Friis frågar om han inte har tänkt gifta sig. Valdemar svarar nekande.

Hemma hos Friis samlas familjen. Lillis make Claes är också närvarande. Han är i ständigt behov av pengar och försöker förgäves beveka sin svärfar om ytterligare lån. Denne säger kategoriskt nej och säger att Claes bör vara sparsam som Filip. Men han blir i alla fall lovad en femma om han kan liva upp Filip, som Friis tycker är lite tråkig. Lilli och Tyra blir nästan osams om vem som ska anses som mest lämplig för Marianne. Lilli håller en liten konsthistorisk utläggning om den fagra jungfrun som vaktas av den hemska draken men till sist befrias av sin fattige riddare - med anspelning på Tyras försök att koppla ihop Marianne med greve Cronsköld. Valdemar lämnar till sist upprörd det Friiska hemmet när han blir övertygad om att Marianne inte vill ha honom.

Cronsköld får besök av Ludwig som han har lånat pengar av. Det framgår också att Cronsköld redan har en älskarinna, Sally. Ludwig räknar dock med ett giftermål mellan Cronsköld och Marianne, vilket han tar som säkerhet för sina lån.

Claes förvaltare hemma i Skåne ringer och försöker berätta om problem med en förfallen växel samt obetalda löner och räkningar. Claes berättar för Lilli om växeln och hon lovar att ordna saken.

Ludwig söker åter upp Friis. Nu har han fått uppfattningen att aktierna trots allt var värda en del och lyckas efter diverse schackrande få köpa tillbaka dem till ett högre pris än det Friis gav. Ludwig tycker att Friis är hård i affärer, men denne säger att han bara gör mot Ludwig vad denne skulle ha gjort mot honom. När Ludwig gått, kommer Lilli för att försöka låna pengar och diskuterar även affärsmoral. Pappa Friis deklarerar att för alla affärer gäller att de mer kloka alltid lurar de mindre kloka. Han vill inte låna ut mer pengar men när Lilli säger att hon då ska pantsätta alla arvssmycken gör det intryck. Hellre än att se sin dotter gå till pantbanken tar han hand om panten själv och ger henne pengarna. Men det visar sig att väskan är full av kragknappar i stället för smycken.

Det blir trots allt auktion på Claes gods och han och Lilli flyttar till Stockholm där de först öppnar kaféet Krypin. Det blir ingen succé, vilket Friis lätt kan konstatera vid ett besök, men han ger dem i alla fall 200 kronor i dricks när han ska betala för sitt kaffe. Det går bättre när de gör om kaféet till illegal nattklubb och kallar det Kragknappen, vilket Tyra har svårt att förlika sig med.

Friis går dit och blir upprörd när han inser att Lilli och Claes även uppträder på sin klubb. Han träffar Filip. Marianne som också besöker klubben får klart för sig att Cronsköld har en annan. Det slutar med att Friis köper nattklubben och ger Claes och Lilli godset i Skåne tillbaka eftersom det var han som hade ropat in det. De ska få börja ett nytt, skuldfritt liv mot villkor att de inte gör några fler affärer. Friis kan nu även välkomna Valdemar "i firman", dvs han får den lediga platsen som svärson.

Ludwig kommer en sista gång med sina aktier som han tror är värdelösa. Han försöker även ta upp med Friis de skuldförbindelser han har med Cronsköld, men eftersom denne inte längre är aktuell som svärson slutar det med att Friis handgripligen kastar ut Ludwig.

Lilli råkar läsa i den färska aftontidningen om oljefynd i Mexico och lyckas köpa Ludwigs aktier för en mycket billig penning innan han går. Morgonen efter har också Friis sett samma nyhet och ångrar sig bittert. Lilli och Claes ger tillbaka aktiebunten till Friis som en avskedspresent innan de åker hem till Skåne. De lovar att producera arvingar.

Pressreaktion Svensk filmografi

SocD (Nixon): "Av Gustaf Esmanns rappa och roliga folklustspel finns inte så mycket mer än namnet, och rollförteckningen kvar i filmen. Gösta Stevens -- en herre som uppenbarligen inte heller skäms för att lika gärna arbeta som film- och revyfabrikant än som författare -- har av detta magra skelett samt en del mer eller mindre komiska och filmtekniskt användbara påhitt gjort ett manuskript, vilket regissör Gustaf Molander utnyttjat med smak och urskillning. Utom i fråga om en detalj: den roliga men grova karikeringen av den judiske procentaren Ludwig (Edvin Adolphson), vilken luras av grosshandlaren och hedersmannen Friis (av vilken Carl Barcklind gör en förträfflig typ), får i dessa tider lätt en bismak av proarisk och antisemitisk propaganda. Thor Modéen som en värdig men i överförfriskade ögonblick för tävlingar i armbrytning livligt intresserad brasiliansk konsul och svensk bracka, har sin givna publik. Likaså Gösta Ekman, vilken spelar den oförbätterlige friherren och galenpannan Claes Lejonstam så spralligt och talar skånska så elegant att den evigt kvinnliga majoriteten av publiken blir hänryckt och applåderar -- åtminstone gjorde den det premiärkvällen -- medan den manliga minoriteten tjusas av Tutta Rolfs uppvisningar som sång- och skidartist. Hon gör tvärhopp och sjunger Jules Sylvains senaste schlager med samma säkra teknik. I övrigt -- ja, i övrigt var det nog lite amatörmässig rollbesättning.

Någon pilsnerfilm är inte Kära släkten. Snarare en väl blandad filmcocktail, avsedd att tillfredsställa alla smakriktningar. Den är inte något filmkonstens mästerverk, men väl en produkt av modernt affärsmässig svensk filmindustri."

StT (Robin Hood): "En film som denna är så rik på goda ting, så många begåvade människor ha samarbetat, att en kort recension omöjligt kan göra rättvisa åt alla dem som gjort goda insatser. Man observerar utsökta landskapsbilder och djurstudier av fotografen Åke Dahlquist. Man har roligt åt Gösta Ekmans skånska baron, skinande av aristokratisk älskvärdhet och aristokratiskt lättsinne (Ekman är verkligen spontan -- han och lilla Sickan Carlsson). Man skrattar åt Adolphsons hickande, skickligt gjorda jude. Man fröjdas åt många levande, bra regisserade, bra fotograferade scener, där Thor Modéen och Tutta Berntzen och Carl Barcklind komma riktigt till sin rätt.

Men det hela är -- som så ofta i svensk film -- mycket väsen för just ingenting. De färglösa framforcerade scenerna, som inte äro sällsynta, dämpa verkan av de färgstarka, levande.

Det hela hänger inte ihop! Scenerna äro för mycket självändamål, regissören har dem inte i sin hand, de springa i väg med honom, han förmår ej samla dem och leda dem mot ett bestämt mål. Filmen flyter ut i ingenting."

Kommentar Svensk filmografi

Gustav Esmann (1860-1904) är den populäre danske komediskaparen, som en gång tidigare lämnat material till en svensk film. Det var Mauritz Stillers film 1917, Alexander den Store, där Harald Madsen, sedermera "Släpvagnen", debuterade.

Esmanns "Den kære Familie" hade urpremiär på Det Kongelige Teater i Köpenhamn den 1 maj 1892 och fick en våldsam framgång, som gjorde att man behöll den på den stående repertoaren. Svenskarna var inte sena att adaptera den och i Stockholm fick den premiär den 17 september 1892 på gamla Dramaten, en liten hemtrevlig teater vid Kungsträdgårdsgatan.

Daniel Fallström i SF's programblad: "'Kära släkten' gjorde samma stormande succés här som i Köpenhamn. Den upplevde icke mindre än 90 föreställningar.

Och samma scenlycka följde komedien till den s k Mindre teatern vid Birger Jarlsgatan där den återuppstod den 15 november 1917.

För tredje gången sedan premiären på gamla Dramaten 1892 skulle 'Den kära släkten' samla stockholmarna. Det var på Oscarsteatern i mars 1929. Egendomligt nog hade Dramatiska teatern släppt ifrån sig denna dyrbara höna som värpte guldägg. Men den fann väl Esmanns komedi alltför borgerlig och icke nog litterär för sina förnäma förhållanden.

Emellertid blev framförandet på Oscars icke endast en stor publiksuccés utan också en artistisk sådan."

Filmen Kära släkten hade samtidig premiär i Malmö (Scania) den 6.11.1933.

Utom den rent svenska versionen 1933 filmatiserades den på nytt 1962 i Danmark som dansk-svensk samproduktion under titeln Den kära familjen/Den kære familie (1962/14) i regi av Erik Balling, nu med Jarl Kulle i den tacksamma rollen som den skånske friherren Claes af Leijonstam.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se