Pojkarna på Storholmen (1932)

Media (260 st)

Originaltitel	Pojkarna på Storholmen
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Sigurd Wallén
Manus	Ivar Johansson
Förlaga	Pojkarna på Storholmen (Pjäs)
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	Film AB Minerva
Åldersgräns	Barntillåten
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1932-10-31

Medverkande

Fridolf Rhudin
Sixten Andersson, "Waxholm Ettan"

Sigurd Wallén
August Sjölund på Lillholmen

Emmy Albiin
Kristin Sjölund, Augusts hustru

Birgit Tengroth
Aina, Augusts och Kristins dotter

Anna Olin
änkan Andersson på Storholmen

Sture Lagerwall
Ivar Andersson, hennes son, Sixtens kusin

Visa fler

Handling

Sonja Waller sitter vid ett bord på en nattklubb och ser ensam och olycklig ut. Hon har blivit av med både fästman och jobb.Ute på Lillholmen i Stockholms skärgård bor familjen...

Visa hela handlingen

Press

DN (Jerome): "Just det första avsnittet i Pojkarna på Storholmen visar att det kan berättas, spelas och fotograferas alldeles utomordentligt väl i svensk film för närvarande. Det är bara...

Visa all press

Sonja Waller sitter vid ett bord på en nattklubb och ser ensam och olycklig ut. Hon har blivit av med både fästman och jobb.

Ute på Lillholmen i Stockholms skärgård bor familjen Sjölund, som anses lämplig att hand om udda exemplar av vilsekommen ungdom. Flickorna placeras där av Stockholms skyddsföreningar för unga kvinnor. Sjölunds har fått ett brev från doktorinnan Faber vid Kvinnans värn om Sonja, som anses behöva andas skärgårdsluft ett tag. Nu sitter Sjölund själv och väntar med sin hustru Kristina och deras dotter Aina. Olyckligtvis har man skickat Ainas fästman Ivar Andersson att hämta Sonja från närmaste angöringsbrygga för vaxholmsbåten. Sonja är en mörk skönhet som gör ett enormt intryck på Ivar, som glömmer att han är förlovad. Färden tillbaka till Lillholmen tar därför någon timma mer än den borde ha tagit.

På Storholmen hos änkan Andersson är det spänning i luften. Alla karlarna vill åka över till Lillholmen och titta på Sonja. Ivars yngre bror Gunnar samt kusinen Sixten och hans följeslagare Snor-August, dragspelaren, far över under genomskinliga förevändningar. Sixten, som ständigt hälsar sin omgivning med "Frid", är inte öns största begåvning och har mycket lätt för att falla för nymodigheter utan att för den skull förstå poängen med dem. Hans intresse för Sonja orsakar pigan Amalias vrede. Sixten, som kommer att ärva halva ön i framtiden, är ett gott parti och Amalia har siktat in sig på honom.

När Sonja anländer rubbas alla cirklar. Hennes uppenbarelse gör stort intryck på öborna. Genom vanor, klädsel och språk befinns hon vara något mycket annorlunda. Hon hälsar dem ett glatt "Hello boys", vilket får en av dem att konstatera att "ho ä tyska". Framme vid Sjölunds hus konstaterar hon att det är ett "klämmigt chateau men inte är det något vidare funkis", något som Sixten fäster sig vid.

Sonja far över till Storholmen för där finns telefon och hennes väninna Ester i Stockholm ringer till henne. Sonja berättar att dom där ute inte är några jazzfrön utan klämmiga grabbar. Ester ger Sixten en vänlig och till intet förpliktande hälsning. Sixten reser in till Stockholm i sällskap med August. Sixten låtsas vara världsvan och presenterar Stockholm för den storögde August som varande "funkis", utan att egentligen förstå vad ordet betyder. Han hamnar på nattklubb där han får se prov på apachedans. Han tar den spelade misshandeln för allvar och hoppar handgripligen in i uppvisningen, vilket orsakar stor uppståndelse. Dagen efter återvänder han till Storholmen med huvudvärk och åtföljande ruelse.

Sonja blir god vän med Aina och de fördelar karlarna rättvist. Aina återfår sin Ivar. Därefter accepterar Sonja ett frieri från brodern Gunnar. Det spelar ingen roll att hon bekänner att hon är en s k dålig flicka. Så ont som det är om snygga fruntimmer med hjärtat på rätta stället i skärgården spelar ett skumt förflutet ingen roll. Sixten som tagit till sig en del nyförvärvade storstadsvanor försöker nu i sin tur praktisera apachedans med Amalia på dansbanan, vilket får till följd att hon uppretad jagar Sixten över ön.

Pressreaktion Svensk filmografi

DN (Jerome): "Just det första avsnittet i Pojkarna på Storholmen visar att det kan berättas, spelas och fotograferas alldeles utomordentligt väl i svensk film för närvarande. Det är bara det att man inte alltid har något att berätta, att stoffet, uppslagsrikedomen saknas. Ett tag blev det också si och så med fortsättningen på händelserna på Stor- och Lillholmarna. Sixtens (Fridolf Rhudins) strandhugg i huvudstaden var ett tämligen onödigt intermezzo, till exempel. Konflikten stramade emellertid till betydligt i och med sammandrabbningen mellan de olika beundrarna efter strömmingsfisket. Här var det inte bara typerna som roade, handlingen fick också sin del av intresset. Slutuppgörelsen mellan alla parterna borta vid dansbanan gick i frisk och schvungfull takt.

Det har redan antytts att spelet och fotot voro av hög klass. Fråga är om inte fotografens namn bör nämnas först. Elner Åkesson har gjort ett mästerligt arbete helt enkelt. Ibland tycker man nästan -- hur otroligt det än kan låta -- att det är för bra. Naturlyriken är nära att ta loven av bondkomiken, som väl skulle vara det väsentligaste i denna historia. För den saken borga ju annars två så ypperliga förmågor som Sigurd Wallén och Fridolf Rhudin. Båda äro i sitt ässe, och båda får man i småportioner så att säga. Manuskriptet delar inte bara upp holmarna dem emellan, det ser också till att ingen blir den riktigt dominerande i handlingen. Man har lika roligt åt Walléns knarrige, ettrige Sjölund som åt Rhudins fridhälsande Sixten."

StT (Robin Hood): "Den svenska filmen håller på att bli barn på nytt. Gustaf Edgren återvänder i Värmlänningarna till sin första filmstil från Närkingar -- 'sådan var min stil innan jag började med de speciella Fridolf Rhudinlustspelen'. Och Rhudin själv utför samma kräftgång i Pojkarna på Storholmen. Det är som om han av längtan efter den på andra håll och kanter upptagne Edgren (det är Sigurd Wallén som regisserat 'Pojkarna'), av andens sympati och telepati återvänt till precis samma stil och lantliga omgivning som Edgren. Farväl 'Svenskt skämtlynne'! Farväl den Fridolf som hotade Chaplin och Harold Lloyd som filmlustspelare i svenska folkets tycke. Den nya (gamle) Fridolf är inte en huvudfigur kring vilken en film knåpats ihop och byggts upp med en lustighet och en överraskning i sekunden, den nya (gamle) Fridolf är en biroll bland en massa biroller, en komiker som kommer in då och då och förgyller upp en historia om bond- och fiskarpojkar i Stockholms skärgård. Fridolf har att hoppa in i en redan färdig teaterpjäs -- talangfullt filmatiserad av Ivar Johansson -- och säga redan färdiga repliker. Han gjorde rollen vid sin Stockholmsdebut på scenen någon gång på 1920-t., men det var före Fridolf blivit den store Fridolf Rhudin, och rollen passade nog bättre för en blyg debutant än en fullfjädrad komiker, som har fler strängar på sin båge än att gå omkring och säga: Frid! (filmens enda lustighet).

Som bondefilm betraktad är Pojkarna bra."

AB (HK): "Pojkarna på Storholmen, scenario Ivar Johansson, regi Sigurd Wallén, är märklig i tre avseenden. Den är den första svenska folkfilm på länge, som icke avslutas med släktmiddag och skåltal. Vidare förekommer inte en enda brännvinsflaska och bara en berusad person. Slutligen är den film och icke reproducerad teater. Detta sista omdöme får man dock göra med en viss reservation, det fanns nämligen en hel del teaterbönder med i spelet och värst i det avseendet var Fridolf Rhudin. Han hade en liten roll -- var det därför han överansträngde sig att vara rolig? Fullt äkta och bra verkade däremot Birgit Tengroth, Bengt Djurberg, Sture Lagerwall samt framför allt den för undertecknad obekanta skådespelerska som spelade Fridolfs faster. Margit Manstad som skulle vara någon sorts fallen ängel körde fram med alla de vampkonster hon visat oss hundra gånger förut att hon kan. Nog vore det bra roligt att någon gång få se henne som en vanlig normal människa. Hon gjorde ansatser i den riktningen i Pojkarna på Storholmen och i de ögonblicken var hon utmärkt.

Med det material som stått till buds, ett ganska blodlöst manuskript och ett ojämt skådespelarmaterial hade Sigurd Wallén åstadkommit en alldeles ypperlig film. Vad som särskilt gladde en var de vällyckade försöken till miljöskildring inte bara i bild utan även i ljud -- måsarnas skrik, vågskvalpet, maskindunket, såggnisslet på vedbacken och hönskacklet utanför lagårn. Den raska och välberäknade bildväxlingen satte liv i den poängfattiga handlingen, och slutligen bör Elner Åkesson äras för en alltigenom utsökt fotografering."

Kommentar Svensk filmografi

Pojkarna på Storholmen blev en av SFs största framgångar och förmodligen den hållbaraste reprisfilmen. Den spelades in 1932 och över 40 år senare håller den fortfarande för matinévisningar på SFs biografer. Basmaterialet är Sigurd Walléns egen folkpjäs med samma namn som Fridolf Rhudin spelade med i 1927 på Mosebacke teater då han gjorde Sixten, samma roll som i filmen. Rhudins roll i filmen är egentligen en biroll i ett folklustspel och han tar upp betydligt mindre utrymme än i Edgrens filmverk där Rhudins roller var mera skräddarsydda för honom.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se