Vallfarten till Kevlaar (1921)

Media (125 st)

Originaltitel	Vallfarten till Kevlaar
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Ivan Hedqvist
Manus	Ragnar Hyltén-Cavallius
Förlaga	Die Wallfahrt nach Kevlaar (Dikt)
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	AB Svensk Filmindustri
Åldersgräns	Barntillåten
Sverigepremiär	1921-05-09

Medverkande

Torsten Bergström
ynglingen

Concordia Selander
ynglingens moder

Jessie Wessel
madonnan

Renée Björling
Gretchen

Manda Björling
Gretchens mor

Ragnar Hyltén-Cavallius
violinist

Visa fler

Om filmen

Djärvt experiment där Heine-dikt om Maria-mirakel är enda texten. "religiös mystik och svärmisk känslosamhet i en blandning vi hittills aldrig ställts inför ". –...

Visa hela texten

Handling

Miljön föreställer 1820-talets Köln. En moder vakar över sin sängliggande son, en yngling som legat sjuk i melankoli alltsedan hans älskade avled. Utanför sjukrummet drar en...

Visa hela handlingen

Press

Vemod, skönhet och betagande poesi fann de flesta Stockholmskritikerna i Hedqvists film, och den tillskrevs en rangplats bland den svenska filmkonstens verk. Man berömde regissörens,...

Visa all press

Djärvt experiment där Heine-dikt om Maria-mirakel är enda texten. "religiös mystik och svärmisk känslosamhet i en blandning vi hittills aldrig ställts inför ". – SvD

Consolatrix afflictorum, lyder texten över ett valv – Hon som tröstar de bedrövade. En Maria-bild får liv. Inte Jesusbarnet, för nu handlar det om hans mor.

1800-talet har börjat och horder av lytta tar sig nerför trappan till domen i Köln. Hjälten har slutat gå upp. "Vid fönstrets karm stod modern, och sonen i sängen låg. 'Stig upp och le min gosse, det kommer ett pilgrimståg!'" "Jag är så sjuk, o moder, att jag ej ser och hör, jag minns den döda Gretchen, så ont i mitt hjärta det gör!"

Vallfarten till Kevlaar är en speciell film. 1917 hade Viktor Sjöström erövrat världen med Terje Vigen, efter Ibsens dikt. Ivan Hedqvist tacklade Heinrich Heine (1797–1856) med en egen idé om dikt och film. Strofernas enda funktion skulle vara att i djupaste mening ge filmen dess stämning.

Det som gör hans experiment så minnesvärt är inte teorierna om texten, utan bilderna. Fotografen Ragnar Westfelts skildringar av pilgrimernas vandring över ängar och genom lövskogar är mer stämningsskapande än något Heine fått ihop. Landskapet och människorna blir ett, som i mästerverken från den svenska stumfilmens guldålder.

Hedqvist hade arbetat på Dramaten, och när han gick till Svenska Bio sa han att han lämnat teatern för att filmen var den enda konstnärliga människoskildring de tusende stiftar bekantskap med. I programbladet till Vallfarten… kan man läsa att de går på bio för att de inte hör vad folk säger på teatern.

"Det skulle bli en 'textlös' film, dvs endast Heines 21 strofer tilläts vara med. Den skulle bli något i samma stil som Sjöströms Terje Vigen efter Ibsens dikt, några större utvikningar eller tillägg skulle inte tillåtas – kort sagt den skulle bli väldigt konstnärlig. Men jag och Hedqvist begrep inte att stoffet, så behandlat, ej skulle räcka till för en riktig 'långfilm'. Den blev också därefter: vacker, men kort och rapsodisk." – Ragnar Hyltén-Cavallius, manusförfattare och andreregissör, som i sina memoarer beskriver filmen som en ekonomisk katastrof. 

Kritikerna tog emot Vallfarten till Kevlaar med stor entusiasm:

"[Filmen] är mättad av religiös mystik och svärmisk känslosamhet i en blandning som vi hittills aldrig ställts inför i någon svensk film och som måhända till en början berör oss egendomligt. Men det hela är sammanfört med god smak och konstnärlig uppfattning, så att de sentimentala element, som ingå i filmen, aldrig störa nöjet att se den. […]" – Quelqu'une i SvD

Om musiken på Röda Kvarn skrev SF:s "Filmnyheter":

 "[Filmen] går över den vita duken inte blott till ackompagnemang av orkester och därtill förstärkt orkester utan även av sång, exekverad av Oscarskyrkans kör […]. […] förspelet utgöres av förspelet till Elgars oratorium 'Gerontins dröm', vilket musikverk även delvis spelas under filmens framförande. Vidare sjunger kören dels brottstycken ur Södermans musik till 'Vallfarten till Kevlaar', vilken dock inte i sin helhet kunnat användas, men delvis, t.ex. med sången 'Maria pris ske dig', bildar en gripande resonans till pilgrimståget, vilket ytterligare kompletteras av Josef Renners 'Missa Solemnis'. Och i andra aktens orkesterackompagnemang dominerar Sibelius, assisterad bl.a. av Gluck och Verdi, medan Schuberts Rosamundamusik utgör det tongivande inslaget i tredje akten. Lustigt nog är det den allvarligaste och störste av alla musikens store, Beethoven, som fått släppa till ackompagnemanget till filmens enda humoristiska moment […]."

Nina Widerberg (2017)

Den här filmen finns i Filminstitutets distribution och finns tillgänglig att boka på dcp för visning på biograf. Filmerna bokas för slutna och öppna visningar till fasta priser.

Boka film i Filminstitutets biografdistribution

Miljön föreställer 1820-talets Köln.

En moder vakar över sin sängliggande son, en yngling som legat sjuk i melankoli alltsedan hans älskade avled. Utanför sjukrummet drar en procession av vallfärdande förbi på sin väg till Kevlaar, där den undergörande madonnan finns.

Hos modern tänds ett hopp, och hon lyckas förmå sonen att följa med på den långa fotvandringen till Kevlaar.

I Kevlaar sker märkliga ting med de sjuka som vänder sig till madonnan och offrar en avbildning i vax av sin sjuka kroppsdel. En lam lindansare får sina ben helbrägdagjorda sedan han offrat ett ben av vax: han visar sin tacksamhet genom att knäböja för madonnan på sin lina högt ovanför marken. En violinist med förtvinade fingrar offrar ett vaxfinger, blir helad och kan åter börja spela fiol.

Modern gör ett hjärta av vax som sonen offrar till madonnan för att få bli befriad från sin hjärtesorg. Framför altaret berättar han gråtande sin kärleks historia som återges i visioner.

Han hade en vår förälskat sig i en blond och jublande glad ung flicka. Hon fick undervisning för att lära sig dansa, något som han i sitt tungsinne stod främmande inför. En dag hade hon förmått honom att delta i danslektionen, men han hade dragit sig undan. Varm av dansen hade hon tunnklädd följt honom ut i den kyliga vårluften, och efter några dagar hade den ovarsamheten lett till hennes död.

När ynglingen berättar tycks madonnan som levande. Och när natten kommer stiger hon ut ur sin altartavla och vandrar genomskinlig genom staden till ynglingens härbärge. Hon skrider fram till hans bädd och lägger leende sin hand på hans hjärta.

Modern vaknar ur en ångestdröm och finner att sonen har dött under natten. Hon prisar madonnans godhet.

Pressreaktion Svensk filmografi

Vemod, skönhet och betagande poesi fann de flesta Stockholmskritikerna i Hedqvists film, och den tillskrevs en rangplats bland den svenska filmkonstens verk. Man berömde regissörens, fotografens och skådespelarnas förmåga att av det föga dramatiska underlaget skapa en film som fängslade genom sina stämningar. En avvikande uppfattning redovisade recensenterna i FDP och SocD som fann filmen tom, innehållslös och dekadent.

"Den är mättad av religiös mystik och svärmisk känslosamhet i en blandning som vi hittills aldrig ställts inför i någon svensk film och som måhända till en början berör oss egendomligt. Men det hela är sammanfört med god smak och konstnärlig uppfattning, så att de sentimentala element, som ingå i filmen, aldrig störa nöjet att se den. Givetvis kan man ifrågasätta lämpligheten av att på film framställa denna subtila dikt. Men det har gjorts som ett experiment och man måste obetingat erkänna, att allt det av innerlighet, skönhet och andaktsstämning, som kan tänkas möjligt att i bildform utkristallisera ur Heines dikt, det har regissören förmått tillvarataga. Det svagaste blir självfallet de tilldiktade partierna - bearbetningen för filmen har gjorts av hr R. Hyltén-Cavallius - där de små älgskogsepisoderna verka tämligen valhänt tillskapade." (Quelqu'une i SvD)

"Ett namn att nämna just här är Ragnar Westfelts. I mycket hög grad har nämligen denne genom sin funktion vid kameran bidragit till stämningseffekter av hög valör. Vidare - men huru går det i detta fall, när filmen icke ackompanjeras av Röda Kvarns orkester? - är det utmärkta musikarrangemang, direktör Sahlberg åstadkommit, givetvis av ofantlig betydelse vid preparerandet av ögats och ett inåtvändt sinnes mottaglighet för bilderna. Musiken befordrar nog det avsedda helhetsintrycket mer än man själv tror. Kanske har den t.o.m. i detta fall delvis råkat få en alltför tung mäktighet. Men det måste dock sägas, att de gjorda tonsättningsexcerpten sammanfogats till en märkligt gedigen enhetlighet - man må sedan kunna ha olika meningar om den större eller mindre rättmätigheten till sönderplockandet och sammansvetsningen på sådant sätt av olika musikverk. Förträffligt gällande gör sig också den körsång, som anbragts till några moment av pilgrimstågets bildframställning. Den utföres av medlemmar av Oscarskyrkans kör under ledning av direktör Sandberg." (Z-k-s i StT)

"Experimentet att fotografiskt återgiva den Heineska diktens förtätade stämning har varit oerhört djärvt, och när man ser resultatet, måste man konstatera ett fullständigt misslyckande, som en tekniskt omsorgsfull och konstnärlig iscensättning ej förmår överskyla. Och det är helt enkelt barbari att servera en översättning av dikten, sönderhackad i för ändamålet lämpliga småbitar, som filmtext. Filmkonsten - även den svenska - har sin begränsning, och den har här givit sig mer än tillåtligt långt utom dennas råmärken." (SocD)

"Ett lyckligt arrangemang är att verket ges utan pauser, utan uppdelning i akter, som bryta stämningen." (Jens Flik i NDA)

Kommentar Svensk filmografi

Filmen bygger på en dikt av den tyske författaren Heinrich Heine (1797-1856). Dikten översattes för filmen till svenska av Karl Asplund (1890-1978) och översättningens ca tjugo strofer, satta med modifierad frakturstil, utgjorde filmens enda texter.

"Det skulle bli en 'textlös' film, dvs endast Heines 21 strofer tilläts vara med. Den skulle bli något i samma stil som Sjöströms Terje Vigen efter Ibsens dikt, några större utvikningar eller tillägg skulle inte tillåtas - kort sagt den skulle bli väldigt konstnärlig. Men jag och Hedqvist begrep inte att stoffet, så behandlat, ej skulle räcka till för en riktig 'långfilm'. Den blev också därefter: vacker, men kort och rapsodisk."

Så skrev filmens manuskriptförfattare och andreregissör Ragnar Hyltén-Cavallius i memoarboken "Följa sin genius" (s. 182) om Vallfarten till Kevlaar som han beskriver som en ekonomisk katastrof.

Inspelningen ägde rum huvudsakligen under hösten 1920, och eftersom Hedqvist i synnerhet under dess senare period var engagerad av teaterturnerande kom avsevärda delar av filmen att regisseras av Hyltén-Cavallius, att döma av inspelningsreportage. Filmens miljöer var till största delen uppförda på Filmstadens ateljéområde, sedan arkitekten Alexander Bakó studerat dem på ort och ställe i Tyskland. Några scener var tagna på plats, och i samband med dessa upptagningar filmade fotografen Ragnar Westfelt också ett reportage om Kölns och Kevlaars omgivningar, vilket kom att utgöra filmens förspel på biograferna.

Även i övrigt vinnlade sig de ansvariga om att filmen, åtminstone i Stockholm, skulle få en värdig programinramning. För stämningens skull visades filmen utan gängse avbrott för mellanakter, och för den musikaliska beledsagningen hade man vidtagit den extraordinära åtgärden att engagera en kyrkokör. Om musiken på Röda Kvarn och dess kapellmästare Rudolf Sahlberg anförde SF-tidskiften "Filmnyheter" nr 19 1921:

"Kanske är det också tacksammare än vanligt att sätta musik till en så lyriskt betonad film som denna. Men ett knåpgöra måtte det vara - inte blott denna gång utan alltid - det förstår man till fullo av uppgiften, att herr Sahlberg för ackompagnemanget till Vallfarten till Kevlaar måst låna några takter här och några brottstycken där av inte mindre än 32 olika kompositörer, mellan vilka sedan herr Sahlberg slagit musikaliska bryggor av egen fatabur.

En speciell nyhet för denna films vidkommande är att den går över den vita duken inte blott till ackompagnemang av orkester och därtill förstärkt orkester utan även av sång, exekverad av Oscarskyrkans kör med dess kantor, direktör Oscar Sandberg i spetsen.

Att i detalj redogöra för alla de olika kompositioner, som tagits i bruk för ackompagnemanget, våga vi här inte inlåta oss på, vadan publiken får nöja sig med de väsentligaste punkterna på programmet. Alltså: förspelet utgöres av förspelet till Elgars oratorium 'Gerontins dröm', vilket musikverk även delvis spelas under filmens framförande. Vidare sjunger kören dels brottstycken ur Södermans musik till 'Vallfarten till Kevlaar', vilken dock inte i sin helhet kunnat användas, men delvis, t.ex. med sången 'Maria pris ske dig', bildar en gripande resonans till pilgrimståget, vilket ytterligare kompletteras av Josef Renners 'Missa Solemnis'. Och i andra aktens orkesterackompagnemang dominerar Sibelius, assisterad bl.a. av Gluck och Verdi, medan Schuberts Rosamundamusik utgör det tongivande inslaget i tredje akten. Lustigt nog är det den allvarligaste och störste av alla musikens store, Beethoven, som fått släppa till ackompagnemanget till filmens enda humoristiska moment. Men också Beethoven kunde någon gång vara glad, och det var väl i en av dessa sina ljusaste stunder han skrev de kontradanser, som man nu bland mycket annat får höra på Röda Kvarn."

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se