Kolingens galoscher : Den stora världsomseglingen eller Hvad skall Engström säga? (1912)

Media (64 st)

Originaltitel	Kolingens galoscher : Den stora världsomseglingen eller Hvad skall Engström säga?
Filmtyp	Kortfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Eric Malmberg
Förlaga	Lykkens Kalosker (Saga)
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	AB Svenska Biografteatern
Åldersgräns	Barntillåten
Sverigepremiär	1912-03-18

Medverkande

Victor Arfvidson
Kolingen

Eric Malmberg
Dompan

Eugen Nilsson
Bobban

Erika Törnberg
fröken Karlsson

Wiktor "Kulörten" Andersson
Vesterviksludde

Lilly Jacobsson
millionärsdottern

Visa fler

Om filmen

Denna film hör tyvärr till de svenska stumfilmer som helt har gått förlorade och vi känner inte till något bevarat filmmaterial – vare sig kopia, original- eller bevarandematerial. Läs...

Visa hela texten

Handling

I. Kolingen och Dompan hamnar under en förmiddagspromenad i en auktionslokal. När de lämnar den har Dompan försett sig med en atlas och Kolingen med ett par galoscher. Hemma i klubben på...

Visa hela handlingen

Press

"En ganska kostbar svensk biograffilm är utan tvifvel den som i går kväll under beteckningen Kolingens galoscher eller Den stora världsomseglingen hade 'premiär' på Sveasalens biograf...

Visa all press

Denna film hör tyvärr till de svenska stumfilmer som helt har gått förlorade och vi känner inte till något bevarat filmmaterial – vare sig kopia, original- eller bevarandematerial. Läs mer på Filmarkivets sida Bevarade och förlorade svenska stumfilmer.

I. Kolingen och Dompan hamnar under en förmiddagspromenad i en auktionslokal. När de lämnar den har Dompan försett sig med en atlas och Kolingen med ett par galoscher. Hemma i klubben på Djurgården demonstrerar man sina nyförvärv.

När Kolingen drar på sig sina galoscher, blir han strax varse att det är ett par riktiga sjumilagaloscher, som ögonblickligen för bäraren dit denne önskar sig. Kolingen bjuder Dompan på en blixttur till Köpenhamn och därifrån vidare över Tyskland till Paris.

Från Eiffeltornet upptäcker Kolingen genom sin kikare en lättklädd parisiska i ett fönster. Han lutar sig så häftigt mot balustraden, att hela tornet börjar falla. Men med största lugn fäller han upp sitt paraply och de båda vännerna når helbrägda marken. Så besöker de ett finare kafé i Montmartre, där det till sist nästan blir för mycket av kvinnlig ömhet, och vips är man på väg mot nya mål.

II. Monte Carlo är nästa anhalt. Kolingen och Dompan besöker naturligtvis kasinot och Kolingen vill satsa hela sin förmögenhet, en tioöring, på ett kort, men upplyses om att minsta insatsen är fem francs. En vacker liten amerikanska fattar tycke för honom, satsar hundra francs åt honom och vinner.

Så går färden vidare till Ostende, där det finns rara badflickor. Dompan faller för en förtjusande miljonärsdotter, och när hon en dag skall säga adjö, förklarar han sig beredd att följa henne till världens ände. Både Kolingen och Dompan följer därefter med ombord på amerikabåten över Atlanten. Flickans far hyser vissa tvivel angående den uppvaktande kavaljeren och hans underliga kompanjon, men övertygas snart om deras förträfflighet.

III. I New York blir det ett hejdundrande bröllop för Dompan och hans amerikanska väninna och sedan, som sig bör, en bröllopstripp till Niagara. Emellertid blir Kolingen så gripen vid åsynen av de mäktiga fallen, att han gör en oförsiktig gest och råkar tappa de underbara galoscherna ner i vattenmassorna. Han är förtvivlad, men Dompans rike svärfar lovar honom att biplan i stället. Efter ett rörande farväl bär det av upp i luften för Kolingen, mot gamla Sverige. Snart är han åter hemma i klubben i Stockholm, där han välkomnas av alla de gamla vännerna med otaliga pussar och kramar, blandade med en och annan suck för vännen Dompan, som stannat kvar där borta i Amerika. Trött efter resan slumrar Kolingen snart på sina lagrar och drömmer om allt det underbara han upplevt. (Bearbetning av scenario.)

Pressreaktion Svensk filmografi

"En ganska kostbar svensk biograffilm är utan tvifvel den som i går kväll under beteckningen Kolingens galoscher eller Den stora världsomseglingen hade 'premiär' på Sveasalens biograf eller Röda Kvarn som den numera heter. (-) Naturligtvis upplefver Kolingen under sin händelserika färd i sjumilagaloscherna åtskilligt smått och godt, som kan locka folk till skratt, innan han tappar sina förtrollade galoscher i Niagarafallet och tar sig hem på en vanlig flygmaskin i stället.

Utom denna film, som ensam fyller en hel afdelning, bjuder Röda Kvarns nya veckoprogram på intressanta bilder ur fågelvärldens lif, scener från Tripoliskriget, "Vecko-journalen" och en hel del annat -- nästan allt för mycket. Ty för det första blir man trött af att sitta i två timmar och se på biografbilder och för det andra är programmer så långt, att det tar mer än två timmars tid att hinna vefva igenom det." (StD)

"Vikingbiografen visar Kolingens galoscher, som i sig inrymmer alla möjliga kolingsäventyr, dock icke något roande. Hade de från 'kväsarvalsens' glansdagar kända gesterns kommit till mer användning kanske det hela gjort sig betydligt bättre" (Håpe i SocD)

"Kolingens galoscher är ett lyckat skämt om ett par kolingars flyg-färder till flera bemärkta platser i gamla och nya världen. Intressanta äro scenerna från utkiken i Eiffeltornet, Kolingens kväsarvals med en skön parisiska, spelsalen i Monaco, badnymferna vid Ostende, gatuliv i New York osv. -- I afton visas även bilder från eldsvådan i Lunnarp." (Ystads Allehanda) (Anm: Eldsvådan hade inträffat dagen innan.)

"Glädjen står högt i tak f n på Cosmorama, där man denna vecka visar en befängt rolig entimmasbild, betitlad Kolingens galoscher. Nöjet är verkligen nästan lika stort, som när Liander agerar Koling på scenen -- och dessutom betydligt billigare" (Trollhättan)

Kommentar Svensk filmografi

Kolingens galoscher var Sveriges och förmodligen också ett av världens första heltimmaslustspel. Tyvärr finns inte en endaste meter kvar av filmen idag. Figurerna i den var gamla bekanta för de flesta, såväl genom Albert Engströms dialogförsedda teckningar som från diverse revyscener. Kolingens utländska, vagabonderande anfäder, inte minst den amerikanska skämtpressens tramp-figurer, har utretts av Helmer Lång. Framåt i filmhistorien associerar vi både till Chaplin och till Fyrtornet och Släpvagnen. Speciellt Fyrtornet (Carl Schenstrøm) äger en förbluffande yttre likhet med Arfvidsons Koling.

Samtidigt som filmen gick upp i Stockholm, visades i Chicago ett scenlustspel med titeln Kolingarnas lust!resa i Amerika, författat av journalisten Carl Atterling och framfört av Svenska teatersällskapet i Chicago.

Manuskriptet till denna film, liksom till flera andra av resefilmerna, har av bl a Bengt Idestam-Almquist tillskrivits Charles Magnusson, Svenska Bios direktör. Som så ofta när det gäller filmer från den här tiden finns inga klara besked att få, men den regitext till Kolingens galoscher, som tillhört Julius Jaenzon och som nu finns i SFIs arkiv, ger vissa intressanta upplysningar. Det blå häftet bär Magnussons signatur (Chm). De detaljerade tekniska anvisningarna tyder på en filmman av facket. Uttrycket 'städer där vi äga teatrar' för att markera platser där alternativscener skulle filmas, tyder på en person som identifierar sig med Svenska Biografteatern. Språkbehandlingen tyder inte direkt på en yrkesskribent. Naturligtvis kan denna regitext ha utarbetats av producent, regissör och fotograf i samarbete.

Kolingarnas fantastiska förflyttningar åstadkoms genom klipp, dubbelexponeringar och upphängning av aktörerna i dolda selar och pianotråd. Manuskriptet beskriver hur det skulle gå till: "Fotograferingen utföres så, att när K. skall taga steget stå alla stilla till dess K. är utom kamerans synvinkel. Därefter fara alla de kvarvarande upp mycket förvånade efter den försvunne K. Kameran går hela tiden -- filmbiten emellan den bild där K. har börjar att taga steget tills det ögonblick han är utom synvinkeln bortklippes."

Och när Kolingen hux flux skulle dyka upp i en utländsk stad, gällde det att se till att inget rörligt gatuliv avslöjade den bortklippta biten.

Alternativversionerna för skilda svenska städer åstadkoms med en scen i början när Kolingen med Dompan på ryggen flyger fram över Sverige på väg till Köpenhamn: "Scen 9. Öfver ängar och berg samt bl a öfver den stad, i hvilken den biograf ligger, som förevisar bilden, sceneriet växlar, öfver Malmö. K. tager långa skutt."

Åtminstone i Kalmar annonserades sedan en sådan lokal anknytning. Flygplanen filmades på Kløvermarken utanför Köpenhamn. Det biplan K. föredrar var öresundsbesegraren Robert Svendsens berömda "Glenten" (Gladan), ett plan av Farman-typ. "Glenten" gavs även framträdande roller i flera högdramatiska Nordisk-filmer från samma tid.

I manuskriptet följer efter Monte Carlo en episod vid en "niggerkungs" hov. Den skulle spelas in i ateljé, men ströks. I en artikel i DN 1942 berättar Julius Jaenzon för Bang (Barbro Alving) om bl a Kolingens galoscher:

"Vilket år var det som den svenske Kolingen besökte Niagaras vilda fall, iförd galoscher? Vilket år fick man i svenska journalfilmer se hund och kråka äta ur samma fat och kemiskt tonade sköna solnedgångar? Var låg den första Röda Kvarn, och hur såg den ut? Och vems förtjänst var det att hjälten i de första svenska filmerna inte hade vita byxor i början på en serie scener och svarta i slutet?

Fråga Julius Jaenzon, han vet allt som är värt att veta om den svenska filmproduktionens utveckling och en hel del därtill, som inte hör till standardkunskaperna, men är desto roligare. I 33 år har fotograf Julius Jaenzon arbetat med svensk film; hans 110:e långfilm går just över duken, den 111:e är redan färdig, och den 112:e lär väl inte vänta på sig -- han om någon har sett det mesta som kan ses från posteringen bakom en svensk filmkamera. Och han kan säga liksom de flesta yrkesmän med veterantiteln inom räckhåll och vitaliteten i behåll: Det var på sätt och vis roligare förr. Förr, det var för trettio år sedan, när den svenska filmen gjorde långturer som den väl aldrig har gjort senare annat än för att fånga speciellt exotiska miljöer. Men år 1912 fanns ingen möjlighet att kameramässigt fiffla med bakgrunder; skulle man filma mot Niagara, så fick man fara till Niagara. Och det var just vad man gjorde -- för att ta exteriörer till Kolingens galoscher!

-- Jo, vi reste både kors och tvärs i Europa och till Amerika för att ta exteriörer. I USA gällde det fem filmer, och en av dem var som sagt Kolingens galoscher. Men det var inte fullt så kostsamt som det låter. På den tiden drog man inte ut i en hel karavan på 30-40 personer med regissörer, tekniker, påkläderskor, sminkörer, B-fotografer och assistenter av alla de slag. Då hade man bara sig själv och kameran att svara för och så en liten skådespelargrupp och i bästa fall en regissör. På Amerikaresan den gången var det en som hette Malmberg som skulle biträda som regissör, men han hade lika svårt att lägga sig om kvällarna som att komma upp om morgnarna, så vi, några Göteborgsskådespelare och jag, fick klara oss själva, och det föll på fotografen att passa klädsel och allt annat. Och det gick fint, till och med den gången när jag tappade bort hela bandet vid en liten station som hette Buffalo och kom fram till Niagara utan så många cent så det räckte till drickspengar till negergrabben som borstade skorna på tåget.

Över huvud taget hade det sina sidor att resa med ett filmsällskap på den tiden. När vi reste i Europa måste vi ha allting med oss i kupén, det blev 28 kollin sammanlagt, och tullgubbarna var inte nådiga; de hade aldrig sett folk som reste med så mycket bagage och som satt på filmrullar i kupéerna.

Det var mycket annat som var annorlunda på den tiden också, och utvecklingen för filmfotografens del har enligt Julius Jaenzon gått så omärkligt och smått att man knappast kan särskilja de olika etapperna. Men ser man det hela i stort, så skriar ju skillnaden i högan sky. Man skulle vilja se den firma nu som krävde kontant betalning före leveransen i misstro mot hela branschen. Det gjordes i början exempelvis i fråga om kemikalier, när affärsmän i synnerhet och folk i allmänhet betraktade den nyfödda filmen som en bluffbransch, som näppeligen skulle hålla i längden. Vilket inte hindrar att det var svart av folk i Hamngatsbacken när Kolingens galoscher hade premiär på gamla Röda Kvarn, som låg med sin höga dubbeltrappa där NK nu ligger. Där stod J. Julius -- Jaenzon alltså -- som både regissör och fotograf; sedan kom den långa raden svenska äresfilmer som signerades Sjöström och Stiller -- och fortfarande med J. Julius vid kameran. Och inte bara där."

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se