Vulkanmannen : El hombre que baila sobre un volcán (1997)

Media (1 st)

Den här filmen har ingen aktuell distributör men med tillåtelse från filmens rättighetshavare kan den bokas på dcp för biografvisning genom Filminstitutets arkiv.

Boka film ur filmarkivets digitala samlingar

Ett dokumentärt porträtt av författaren Sture Dahlström. Björn Runge försöker gestalta hans texter med hjälp av familjefilmer, videor, filmfragment i olika format och kvalitet. Författaren visas på olika platser i världen och i olika situationer, mest promenerande. Bilderna av Dahlström interfolieras av scener med Björn Runge som beskriver svårigheterna med att göra filmen Vulkanmannen.

Pressreaktion Svensk filmografi

Kritikerna var litet osäkra på hur de skulle behandla filmen, men var som regel ganska positiva i sina omdömen, även om markanta undantag fanns.

GP (osign): "Björn Runges film Vulkanmannen är inte en dokumentär och inte heller fiktion. Den skulle kunna kallas ett författarporträtt, men liknar inte andra filmer om författare. Den påminner inte ens om filmer som görs i Sverige idag. Den går inte från A till Ö, den använder inte en teknik utan många. (-)

Vulkanmannen är en film som försöker göra det omöjliga. Fånga in en människas liv och gärning. Den vill genom själva berättarstilen återspegla tonen i Dahlströms böcker, stilen, tiden, temperamentet och lyckas också med det."

Maaret Koskinen, DN: "Alltmedan den i vanliga fall medieskygge författaren vandrar omkring och spelar rollen som sig själv. Hans imposanta fysionomi - något av en korsning mellan ZZ Top och Hemingway på äldre dar " blir till bara en av många bilder, hämtade ur hemmafilmer och familjealbum, vilka interfolieras med hans texter, lästa av honom själv.

Det är inte koketterande, snarare den enda rimliga ståndpunkten. Björn Runge är en ödmjuk och felande uttolkare, och filmen registrerar en sorts passage eller en tillägnelse- och uttolkningsakt: av Dahlströms texter, av konturerna till människan med samma namn " samtidigt som den också registrerar sin egen tillkomstprocess.

"En målning är alltid vackrast i vardande innan den lossnat från livmoderhinnorna", säger Dahlström om hustruns målningar (vilka spelar en viktig roll i filmen). Det skulle kunna stå som devis för filmen själv. (-)

För om nu författaren själv inte förmår reda ut bilden av sig själv innebär det också ett varsågod till publiken: varsågod, här är en samling fragment, inordnade i denna tillfälliga ordning; varsågod och skapa en alternativ dramaturgi, en annan livskurva - en (möjlig) berättelse."

Elisabeth Sörenson: "Fragment från ett rikt liv. Björn Runge använder all den teknik som står en filmare till buds: inklusive hoppande handkamera. Inklusive dubbelexponeringar. Det livar upp. Och det kan bli för mycket. Det kan i vissa moment till och med bli chosigt och kännas som plask ut i filmens egna konstnärsmyter. Något som Runge säkert kunde ha undvikit om han inte pressat filmen till en längd " 77 minuter " som inte känns motiverad.

Både Dahlström och Runge kan i längden bli litet skrymmande för sig själva. Friskhetens vind hinner mojna. Men bakom bilderna ligger författarens texter som ibland växer ut - som i brevet till en gammal vän, som i blicken tillbaka på livet som gått - och skimrar så att man förstår varför regissören ville försöka sig på en film i Dahlströms anda."

Jan-Olov Andersson, AB: "Sture Dahlström är en författare med kultrykte som, genom åren, nått en allt större publik med sina surrealistiska skrönor, kryddade med mustiga sexskildringar. Legendariske Sam Peckinpah, känd för Det vilda gänget, ville t ex filma "Gökmannen". (-)

Men när Runge nu gjort en dokumentärfilm om Dahlström, har resultatet tyvärr blivit helt misslyckat.

Det främsta skälet är naturligtvis att författaren, som nästan aldrig låtit sig intervjuas under alla sina verksamma år, mycket motvilligt ställde upp i filmen. Men bara genom att låna ut diverse home movies, genom att läsa högt ur några av sina böcker och genom att promenera omkring i olika miljöer " här finns inget mer, inget samtal om hans författarskap.

Som en brasklapp erkänner visserligen Runge, som spelar sig själv i filmen, att ingen av dem ville göra en traditionell dokumentärfilm, att alltihop nog bara är ett "försök" till en film om Dahlström. Det innebär att myten "Sture Dahlström" får leva vidare. Och att vi som älskar hans böcker inte får veta ett dugg mer om honom genom att se Vulkanmannen. En film som för de icke invigda förmodligen är på tok för intern, på gränsen till obegriplig.

Så fel kan det alltså bli."

Annika Gustafsson, SDS: "Dessutom är filmen i långa stycken en njutning att se även om man inte intresserar sig för författaren. Björn Runge hör nämligen till den förhållandevis lilla skara svenska filmare som otvetydigt besitter ett eget tonfall. Han rör sig i en fantasieggande, sensuell ljud- och bildvärld. Referenser till både långfilmen Harry och Sonja samt En dag på stranden, hans del i stafettfilmen 90 minuter 90-tal är åtskilliga. (-)

Förmodligen möter man Sture Dahlström mer ingående genom att läsa hans böcker. Vulkanmannen framstår först och främst som ett uttryck för Björn Runges filmiska värld. Det är långt ifrån ointressant."

Sven E. Olsson, Arbetet: "När filmens självbetraktande inslag är som mest vidlyftiga erinrar Vulkanmannen om min barndoms långfilmsdokumentärer från expeditioner till exotiska och farliga resmål. Till 90 procent skildrade de den problematiska resan till den här platsen " medan det lockande med att vara där hamnade på bildmässigt undantag.

Och när tricksandet med filmens form är som mest utflippat experimentellt med en råfilm som först verkar ha tjänstgjort som dörrmatta, kan jag undra om jag vaknat mitt i en visning av Stan Brakhages Dog Star Man " eller i någon annan av de där märkligt ofokuserade Underground-filmerna från det tidiga 60-talets New American Cinema Group.

Men svagheterna i Vulkanmannen är också styrkan i den. Det är en smak- och kynnessak, nämligen, om man blir sur- eller nyfikenögd av att filmen är både ofärdig och oformlig - och att Björn Runge har modet och lusten att låta oss delta i den diskussion om filmen som stundom blir just denna film."

Kommentar Svensk filmografi

Sture Dahlström (f 1922) är uppväxt i Husqvarna. Han var verksam som jazzmusiker och gifte sig med konstnärinnan Anna-Stina Ehrenfeldt. Paret flyttade 1958 till Torremolinos i Spanien. 1961 kom Sture Dahlströms debutbok "Änglar blåser hårt". Den följdes av "Kaktusstigen" (1962), "En fot i regnbågen" (1964) och "Mässingsmannen" (1965).

Därefter dröjde det till 1975 innan "Gökmannen" kom, en klassiker i sin art, som slog an den frodigt absurda ton som gett Sture Dahlström så många beundrare. Därefter kom "Den galopperande svensken" (1977), "Tango för enbenta" (1981), "Kattens skratt" (1983).

Vid denna tidpunkt återvände makarna till Sverige och bosatte sig i Heinge, norr om Tomelilla i Skåne (den "borg" som skildras i Vulkanmannen). Därefter följde "Huggormens tid" (1985), "Piruett för kannibaler" (1985), "Den store Blondino" (1987), "Kärlekens burleska anatomi" (1988), "Tuppdagg" (1991), "Cyklonmannen" (1992), "Jag tänker ofta på Céline" (1994) och "Stilla dagar på floden" (1996).

Sture Dahlströms förflutna som musiker har satt djupa spår: "Jag kan bara tala om mitt skrivande i musiktermer. Det är baserat på coola bop-slingor, på jazzmusiken: kärvt, och rått ibland, drastiskt, bitvis ändå poetiskt och sorgset, hoppas jag" (SvD 18.4.1997).

Den amerikanske regissören Sam Peckinpah var intresserad av att göra film på Sture Dahlströms bok "Gökmannen". Dahlström engagerades för att skriva manuset, men Peckinpah blev sjuk och projektet ställdes in. "Gökmannen" gavs först ut på engelska, tio år innan den kom på svenska.

Björn Runge (f 1961) berättade om sitt filmskapande och om Vulkanmannen i boken "Svindel & Extas", utgiven som Filmkonst nr 48.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se