Smugglarkungen (1985)

Media (2 st)

Originaltitel	Smugglarkungen
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Sune Lund-Sørensen
Producent	Göran Lindström
Manus	Åke Cato Jan Richter
Produktionsland	Sverige Danmark
Produktionsbolag	Drakfilm AB AB Svensk Filmindustri AB Filmhuset KB Visa alla
Åldersgräns	Tillåten från 7 år
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1985-02-08

Medverkande

Janne Carlsson
Albert Jansson

Björn Skifs
Axel Winkel, tullinspektör

Sanne Salomonsen
Grethe

Ernst Günther
Strauss

Nina Gunke
Sickan

Kent Andersson
Frans

Visa fler

Handling

Filmen inleds med texten: "Sverige 1922. Landet är sedan några år utsatt för en sträng spritransonering. I broderlandet Norge är spriten helt förbjuden. I Danmark är allting som vanligt...

Visa hela handlingen

Press

Hederlig, men lite seg underhållning verkar vara det samlade omdömet från storstadskritikerna, vilka framhöll manusförfattarna Åke Catos och Jan Richters betydelse för resultatet som...

Visa all press

Filmen inleds med texten: "Sverige 1922. Landet är sedan några år utsatt för en sträng spritransonering. I broderlandet Norge är spriten helt förbjuden. I Danmark är allting som vanligt ¿ FRITT. Detta är berättelsen om de djärva män och kvinnor som i 1920-talets Skandinavien trotsade väder och vind och de rytande haven för att undsätta medborgarna i de länder som försökt förbjuda spriten utan att därmed ha lyckats avskaffa törsten. I ett rum på Kungliga Tullverket i Stockholm..."

Prolog: Några bistra äldre herrar i Kungliga Tullverkets styrelse begrundar den omfattande spritsmugglingen på den svenska västkusten. Organiserade ligor sköter ett omfattande distributionsnät av sprit över hela landet. Dessa ligor använder sig av fiskare, som med sina båtar går ut till internationellt vatten och köper spriten från framför allt danska fartyg. Att förtjänsterna är så mycket bättre än inkomsterna från fisket märks inte minst på det fashionabla liv många av de tidigare så fattiga fiskarna börjat leva.

Samtidigt i Strömsvik anländer fiskaren Albert Jansson för att hämta ut ett arv, bl a en fiskarstuga, efter farbror Ludvig, som också varit fiskare. På banken avvisas hans försök att låna pengar till redskap av bankkamreren, som berättar att Ludvig belånat fiskarstugan och har en skuld på fyrahundra kronor och femton öre till banken. En tid senare har Albert inrättat sig i sitt nya hem. Han står och steker fisk till sig själv och till John, en föräldralös pojke som tytt sig till honom. Under måltiden säger John att han kan fixa en kärra, något Albert tacksamt tar emot.

Nästa dag iakttar Albert hur fiskmarknaden fungerar som en täckmantel för den stora spritsmugglingsverksamheten när John kommer med den nya kärran, som visar sig vara fullastad med sprit gömd under ett lager av fisk. Några män rusar förbi med en annan kärra och John skriker på Albert att följa efter. Efter kort tvekan springer Albert iväg med spritkärran och sammanstrålar så småningom med spritsmugglarna Frans och Viktor, som sålt spriten till en bagare och nu håller på att gömma spriten under bröd i dennes bil. De avbryts av två välklädda men hotfulla män som slår sönder spritflaskorna för dem.

På kvällen berättar Frans och Viktor för Albert att de hotfulla männen är gorillor för nattklubbsägaren Otto Strauss, som försöker krossa dem eftersom de är de enda som utmanar hans smuggelmonopol. De berättar också att de flesta fiskarna arbetar för Strauss, trots att han betalar dem dåligt, men de gör det av rädsla. Albert ansluter sig till Frans och Viktors verksamhet och hittar på olika sätt att rädda lasten när tullverkets båtar eller Strauss män oförhappandes dyker upp. På tullverket i Stockholm känner sig styrelsen gjord till åtlöje av smugglarna och beslutar sig för att skicka tullinspektör Axel Winkel för att leda tillslagen mot ligorna.

Albert, Frans och Viktor tjänar storkovan på smuggelaffärerna. De klär sig fint, Albert betalar farbroderns skuld och går med kompanjonerna på Strauss nattklubb. Där inbjuds Albert till ett privat möte med Strauss, som under en trevlig bordskonversation antyder att det är hälsosammast för Albert och hans kamrater att lägga ned konkurrensen.

Albert blir arg och förödmjukar Strauss inför dennes närvarande gorillor samtidigt som han flirtar med den högst intresserade nattklubbssångerskan Grethe, som också är Strauss älskarinna. Senare på natten försöker gorillorna läxa upp Albert nere bland fiskarstugorna, men Albert gömmer sig först hos fiskaren Edvard och skrämmer dem sedan på flykten med ett ljuster.

Den nye tullinspektören anländer till staden i bil och försöker förgäves att elda sina allt annat än entusiastiska medarbetare till stordåd. Strauss tror fortfarande på sin överlägsenhet och fortsätter att sälja spriten till sina kunder för hutlösa priser. På ett försäljningsmöte dyker emellertid Albert upp och stjäl alla hans kunder med betydligt lägre priser.

Dagen därpå har Strauss låtit sänka Alberts båt. Rasande ruvar Albert på hämnd medan han dricker sig full på Strauss nattklubb, men i stället för att göra upp med Strauss hamnar han i famnen på Grethe, som lämnar nattklubben för Albert.

Samma kväll kommer Axel Winkel till bankirfamiljen Krons hus, där han och dottern Sickan genast känner ömsesidig åtrå. Ute på havet befinner sig Edvard Jönsson. Han har tröttnat på den dåliga behandlingen han får som anställd hos Strauss och beslutat sig för att öppna egen smuggelverksamhet. Väl hemma möts han av Strauss gorillor som slår sönder hans hem och bränner upp hans båt.

Morgonen därpå erbjuder sig Grethe att förvalta Alberts pengar, vilket hon gör genom att investera allt i aktier och obligationer. Albert besöker Edvard och ser förödelsen Strauss hantlangare åstadkommit. Sinnet rinner till igen. Med en snabb motorbåt tar han upp jakten på ligabossen, men blir själv förföljd och så småningom påkörd av dennes gorillor. Ryktet om hans död sprids i Strömsvik. Just som alla tror att Albert gått hädan, stiger han, svept i ett lakan, av en passagerarfärja, räddad av några förtjusande och förtjusta damer.

Albert, Grethe, Frans och Viktor träffar Edvard Jönsson med hustrun Nilla, och tillsammans planerar de att stjäla ett stort parti sprit som Strauss ska smuggla till Norge. John, som gått med varor till bankir Krons hus, blir vittne till hur Strauss och bankiren smider ränker inför den kommande spritsmugglingen. Strauss berättar hur han ska sätta dit Albert genom att anonymt tipsa tullen. Först måste han dock veta lossningsplatsen. Samtidigt söker Axel Winkel, som förenats både andligen och lekamligen med Sickan i Guds fria natur, upp bankir Kron för att anhålla om dotterns hand. Bankiren samtycker.

John springer för att underrätta Albert, men hinner bara se honom försvinna bort i båten med Frans och Viktor. Strauss har under tiden övertalat Edvard ¿ med en generös summa för omedelbar flytt ¿ att röja Alberts lossningsplats, men Edvard ändrar sig snart och ger sig iväg med John och Grethe för att underrätta Albert.

Tullinspektör Winkel kokar av entusiasm inför kvällens stora kap, en fjäder i hatten för honom själv och en god hjälp i den fortsatta karriären. Men hans underordnade ser som vanligt till att all effektivitet effektivt förhindras. Trots det kommer de i god tid till Alberts lossningsplats och lägger sig i försåt. Kvällens kap visar sig dock endast vara Edvard, som väl iland dricker upp allt bevismaterial ¿ sista slurken i en fickflaska. Edvard lyckas i stället locka över tullarna till en annan udde, där han vet att Strauss för iland sin sprit.

Strauss haffas på bar gärning. Albert lyckas få tag på den stora spritlasten och ger igen för gammal ost, dels genom att placera lättupptäckt sprit i bankirens hus så att tullinspektören blir tvungen att låta häkta sin blivande svärfar, dels genom att hälla sprit i bålen på dotterns förlovningfest. Omedelbart därefter uppsöks Albert av en herr Slemberg som under falsk identitet som nykterhetsivrande pastor visar sig vara en förklädd norsk storsmugglare. Slemberg köper hela partiet och ger sig av.

Just som Albert stoppat undan alla pengarna kliver tullinspektör Winkel in genom dörren för att be Albert om förlåtelse för alla misstankar som riktats mot honom. Slutbilden visar "pastor" Slemberg som seglar iväg.

Pressreaktion Svensk filmografi

Hederlig, men lite seg underhållning verkar vara det samlade omdömet från storstadskritikerna, vilka framhöll manusförfattarna Åke Catos och Jan Richters betydelse för resultatet som minst lika stort eller större än Sune Lund Sørensens regi.

Sven Malm, SvD: "Här är den senaste i raden av nygamla, svenska komedier i kölvattnet av Göta Kanal, Sällskapsresan, Repmånad och annat. Äktsvenska blågula bilder där till slut den finurlige lurar överheten, den lille mot den store, David mot Goliat. Den här gången gäller det något så svenskt som sprit, spritsmuggling. Åke Cato och Jan Richter står för manus och det är två flyhänta skrivare som brukar hålla sig innanför den goda smakens gränser. Så har det också blivit en rad lustiga episoder eller sketcher där dialogen oftast ligger överst men där handlingen i stort irrar lite ikring som kulan i ett flipperspel. Ja, t o m mot slutet verkar det osäkert var kulan skall ta vägen..."

Eva af Geijerstam, DN: "Sommarfjärdar med dunk från tändkulemotorer, smuggelsprit och lustspelsgangstrar bland fiskebodarna: det är i sanning en helsvensk filmkonstruktion som i går kväll begick marknadsanpassad masspremiär. (-) Åke Cato och Jan Richter som skrivit manuset kan helt visst konsten att väva en historia som denna bland skärgårdsmadamer och lokala skönheter; en nostalgisk besvärjelse över den film som flytt. Eller om man så vill en svensk film om svensk film, en meta-film enligt dagens mode. Och helt säkert är det såväl snällt som hederligt, och det intill menlöshetens gräns. För att rätt uppskatta Smugglarkungen krävs nog enighet om att just så här är vi, svenskarna: ohjälpligt insnärjda i vårt eget hemknutna strömmingsgarn. Någon internationaliserad brottslighet platsar varken i verkligheten eller på bio. Vi ska inte göra oss till. Regin av detta stycke hanteras av en dansk: Sune Lund Sørensen. Han är inte heller han ett spår tillgjord. Dock hade han kunnat rappa på. Skådespelarna beter sig just som svenska skådespelare skall: rejält, trivsamt och bra.

Smugglarkungen är kort sagt beviset för att vi faktiskt har en tidlös filmgenre här i landet, till vad varaktig glädje det nu kan vara."

Jurgen Schildt, AB: "Att författarna nyttjat en och annan biografstol är uppenbart. Det framgår av de filmhistoriska referenser varav inte alla är lokaliserade till gangstermelodramens guldålder. Den mullrande och välbekanta John Wayne-repliken 'a man's gotta do what a man's gotta do' blir i Pierre Lindstedts bygdeversion 'en man måste göra vad en man måste göra'. Ödesladdat låter det, även om jag inte minns vad det var Lindstedt måste göra. Möjligen gå på muggen. Dansk, liksom Sanne Salomonsen, är iscensättaren Sune Lund Sørensen. Han hyser en förkärlek för så kallade associativa montage. Vilket till exempel betyder att vi i ena scenen ser [Ernst] Günther tända sin cigarr och i nästa scen ser fiendens [Pierre Lindstedts] skuta flyga i luften. Greppet i fråga använder Sørensen ett par gånger för mycket. Det hindrar inte att flykten och klipskheten och effektiviteten i hans regi är ganska påtagliga. Skrattar sönder er, allt som allt, gör ni kanske inte. Men nöjer ni er med att ha trevligt halvannan timme, och bevittna marknadskrafternas triumf över fogdarna, så framstår nog en biljett till Smugglarkungen som en avsevärt vettigare investering än en halva Explorer."

Kommentar Svensk filmografi

Av tidiga notiser framgår det att journalisterna och manusförfattarna Åke Cato (f 1934) och Jan Richter (f 1931) inspirerats av ett danskt forskningsarbete om spritsmugglaren Ernst Bremer, som bedrev sin verksamhet just i trakterna där filmen kom att spelas in. Men själva berättelsen diktades helt av författarna. Strax före inspelningsstarten sammanförde Expressens Björn Hygstedt filmens huvudrollsinnehavare och upphovsmän med förebilden Ernst Bremer, som vid tillfället var 98 år gammal men med minnet i behåll. I artikeln, publicerad 24.3.1984, sade Bremer att författarna inte varit i kontakt med honom när de skrev manuset. Richter ursäktade detta med att de inte visste att han fortfarande var i livet.

Cato och Richter hade tidigare haft framgång med manuset till Gräsänklingar (1982/16), och samtidigt med Smugglarkungen spelades ytterligare ett av deras manus in ¿ Jönssonligan får guldfeber (1984/16).

Den danske regissören Sune Lund Sørensen (f 1942) hade tidigare arbetat som regiassistent till bl a landsmannen Erik Balling och gjort några dokumentärfilmer innan han flyttade till Sverige, där han gjorde kortfilmen Advantage Sweden. Smugglarkungen var hans spelfilmsdebut.

Av skådespelarna var Janne Carlsson (f 1937) den som fick störst uppmärksamhet. Han hade vid tiden för inspelningen också ett eget regiprojekt ¿ Svindlande affärer (1985/12) ¿ ihop med sin gamle jazzmusikerkollega från Nalen, Gösta Wälivaara, som också spelar bankkamreren i Smugglarkungen. Även Janne Carlssons då elvaårige son Sebastian, som spelar den föräldralöse John, fick del av rampljuset.

Björn Skifs (f 1947), vars karriär under 1980-talet gått från rockscenen till krogshower, underhållningsprogram i TV och komediroller på film, hade tidigare haft framgång på bioduken med huvudrollen i En flicka på halsen (1982/7), som han också producerade. Det stora genombrottet kom emellertid med Strul (1988/6), en film där Skifs stod för manus tillsammans med musikproducenten Bengt Palmers (f 1948). Den danska rocksångerskan Sanne Salomonsen (f 1955) hade strax före filminspelningen fått sin första lansering i Sverige då hon med sin dåvarande grupp Sneakers uppträdde i det populära TV-programmet Måndagsbörsen. 1983 hade hon fått pris i hemlandet som bästa kvinnliga rockartist och samma år uppmärksammades hon i rollen som Helga i Ole Roos hett omdebatterade krigsfilm Forræderne.

Ursprungligen var premiären på Smugglarkungen bestämd till julen 1984, men i november meddelade Svensk Filmindustri, som då köpt upp Europa Film och tagit över distributionsrätten, att man skjutit på premiären till februari 1985. Anledningen var SFs många egna storsatsningar som var premiärsatta till jultid, bl a Mannen från Mallorca (1984/15), Jönssonligan får guldfeber (1984/16) och Ronja Rövardotter (1984/20). Kanske var det tidpunkten som gjorde att den väntade publikrusningen uteblev. I alla fall försökte Ursula C:son Hægerström, SF, i en artikel i Expressen 21.2.1985 förklara de dåliga publiksiffrorna ¿ endast 30.000 sedan premiären 8.3.1985, trots att tjugo kopior släppts över hela landet ¿ med att det varit deklarationstider, sportlov och "väldigt kallt".

Filmens produktionskostnad var 8,3 Mkr.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se