Alla vi barn i Bullerbyn (1986)

Media (2 st)

Den här filmen finns i Filminstitutets distribution och finns tillgänglig att boka på dcp för visning på biograf. Filmerna bokas för slutna och öppna visningar till fasta priser.

Boka film i Filminstitutets biografdistribution

Filmen börjar med en översiktsbild av Bullerbyn i Småland, en liten by som består av tre gårdar. Det är morgon och tuppen gal. Tiden är sent 20-tal.

Barnen i de tre gårdarna presenteras i en speakertext av Lisa, som genomgående återkommer som berättare. I Mellangården bor Lisa med sina bröder Lasse och Bosse. Där finns också drängen Oskar och pigan Agda. I Norrgården bor Britta och Anna och i Sörgården bor Olle och hans lillasyster Kerstin. Gårdarnas olika djur presenteras: kaniner, höns grisar.

Handlingen börjar med fotografering av invånarna i byn, detta i samband med att farfar i Norrgården fyller 80 år. Sedan är det skolavslutning i skolan nere i Storbyn, med "Den blomstertid nu kommer". Bullerbybarnen skiljs från de andra barnen på skolgården, man hälsar på farbror Emil i affären och går hemåt på gärdsgården och hoppar på stenar. Utanför skomakaren Snäll står gårdvaren Svipp och skäller. Den ser skabbig ut.

Nu är det sommarlov, barnen badar, gungar, plockar mask och metar. Man räknar myggbett och läser tidningen för farfar, som inte kan se. De får köra till kvarnen med rågen som ska malas, och Kvarn-Johan som anses lite tokig berättar om spökerier och om näcken som spelar i forsen.

Barnen bestämmer sig för att gå och titta på Näcken på natten. Efter visst besvär med att vakna smyger alla genom skogen i skumrasket. Lasse erbjuder sig att rekognoscera medan de andra väntar och räknar till hundra. Har han inte återvänt ska de följa efter. De räknar och ingen Lasse kommer, de smyger ned mot bäcken och ser Näcken spela i forsen. Det är dock bara Lasse som klätt av sig på överkroppen. Olle blir arg för att han låtit sig luras och jagar honom.

Olle ska lämna ett par skor till skomakaren och hämta Agdas skor som är färdiga. Hunden Svipp morrar när han kommer, men Olle har ben med sig som han ger honom. Han går in till skomakaren som är vresig och dricker öl.

Senare leker alla barnen på en höjd på andra sidan en översvämmad äng. De leker att de är övergivna och skriker på hjälp, skomakaren kommer utstörtande, går ned sig på den översvämmade ängen och hotar att bussa hunden på dem. När de kommer hem upptäcker de att de glömt skorna. De återvänder och leker att de är fångna på ett sjörövarskepp. Samma sak upprepas: skomakaren ut, vrålar och hotar att bussa hunden på dem, barnen glömmer skorna en gång till.

Alla barnen hjälper till att rensa rovor. Arbetet avbryts av åska och ösregn. Katten har fått ungar. Olle och lilla Kerstin går till skomakaren för att fråga om hans mammas skor är färdiga. Det är de inte, men han får tillbaka skorna som de glömt, och en utskällning. Han ger Svipp ben och hunden viftar på svansen. Han har förstått att Olle är snäll.

Flickorna går till Storbyn och handlar. Halvvägs hem tvingas de vända tre gånger för att de glömt något, sista gången det viktigaste av allt: falukorven. Varje gång får de syrliga karameller av handlaren, men sista gången tackar de nej.

Olle besöker åter skomakaren. Denne har vrickat foten och kan inte ge hunden vatten. Olle erbjuder sig att göra det och skomakaren går muttrande med på det. Han går också vresigt med på att Olle får sköta hunden tills foten är bra. Olle tar Svipp med sig, han tvättar honom och Svipp blir som en ny hund. Barnen leker med honom.

Det är slåttertid, man slår hö och hässjar. Olles pappa pratar med skomakaren och Olle får överta Svipp. Man firar midsommar, leker "uppå källarbacken" och kastar varpa. På natten går flickorna ut och kliver över nio gärdsgårdar och plockar nio sorters blommor för att drömma om sin tillkommande, men pojkarna retas med dem och de lyckas inte undvika att prata och skratta, vilket sägs vara villkoret för att det ska lyckas.

Så är det dags att köra in höet och pojkarna och även flickorna kommer på att de ska sova över på höskullen. De har smörgåsar med sig. Pojkarna smyger på flickorna och skrämmer dem. Tidigt på morgonen vankas det varm mjölk och bullar inne hos Agda.

Pojkarna påstår att de äger en äkta skattkarta som visar var det finns en skatt med äkta pärlor på en ö i sjön. Flickorna letar medan pojkarna metar, de hittar en plåtburk med en papperslapp med texten "Tjejer kan man lura i vad som helst". Nu är det flickornas tur att lura pojkarna, som finner en plåtburk fylld med fårlortar. De jagar flickorna.

Det är dags för kräftfisket. Alla är ute i mörkret och lägger ut burar, man sover ute i det fria och är uppe i svinottan för att vittja burarna. Sedan är det dags för kräftkok. Efter det är sommarlovet slut och skolan börjar igen.

Pressreaktion Svensk filmografi

Pressreaktionerna var genomgående positiva, och kritiken accepterade i stort sett genomgående berättelsens odramatiska struktur och karaktären av ohotad Sörgårdsidyll. Beröm utdelades för 20-talsmiljön, inklusive kläderna, och för skildringen av den svenska sommaren. Jens Fischers foto lovordades av flera kritiker.

Arne Norlin, AB: "Bullerbyböckernas berättelser är rara och roliga, men aldrig dramatiska. Film, däremot, kräver dramatik. Därför blir Bullerbyn på bio en serie tablåer där ingenting utvecklas och där många poänger - faktiskt - inte ens tas tillvara.

Ett ösregn blir filmens dramatiska topp.

Bara på ett enda ställe skiljer sig filmen markant från böckerna. Skomakaren i 'Bara roligt i Bullerbyn' är egentligen snäll, men i filmen har han fått bli en elak enstöring, som söker sin tröst i flaskan. Därför blir amatören Olof Sjögrens sure skopliggare den vuxna person som man minns mest, långt före alla mjäkiga pigor, snälla drängar och präktiga föräldrar.

Dock:

Jag är fylld av beundran över hur väl 20-talsmiljön har fångats."

Eva af Geijerstam, DN: "Jens Fischers foto är smärtsamt vackert utan att vara insmickrande.

Ibland, som när flickorna sjunger sin vaggvisa inför den outhärdligt spännande natten på höskullen, liknar bilderna av paradisisk frid närmast religiösa urbilder: lammungarna som somnar i skymningen...

Kanske får några kvävningskänslor av idyllen, kanske beklagar några bristen på yttre dramatik när den berättar om rädsla för spöken i sommarnatten och de mer levande i skomakarverkstan. Kanske kan man tycka att de vuxna med sina ständiga skratt och bulldoftande omsorger är orealistiskt bussiga.

Men Alla vi barn i Bullerbyn är inte realistisk i den meningen, att den i sin helhet finns eller går att återskapa i verkligheten. Den är en drömbild, en motbild.

Pröva gärna Bullerby-barnens tvärtomlek, den att inte tycka om allt det där man 'måste' tycka om. Jag lovar att de flesta kommer att fnissa åt effekten.

Bullerbyn i våra hjärtan."

Bernt Eklund, Expr: "Hallström visade redan med Mitt liv som hund att han förstår sig på barn och här blir han en god guide in i den bästa av Astrid Lindgrens världar - om man så vill kan man konstatera att Olle Hellbom och Tage Danielsson fått en värdig arvtagare.

Men problemfritt är det naturligtvis ändå inte att göra en film där det råder oavbruten blomstertid.

Den svenska sommaren är hos Hallström och hans fotograf Jens Fischer vackrare än ett vykort. Och spänning bor både på höskulle och på den översvämmade skomakarängen. Men det blir sig rätt likt från början till slut."

Elisabeth Sörenson, SvD: "Jens Fischer tar känsligt vara på de skiktningar ljus och dagrar åstadkommer: bilden får djupperspektiv och skogen 'tar inte slut', där finns en hemlighetsfull fortsättning. Och i sitt undermedvetna tänker man; jaha, det var förstås såhär det såg ut där de lekte, och det var där Näcken satt på sin sten och spelade.

Lasse Hallström har behållit bokens struktur i den meningen att det är Lisa som berättar och vi hör hennes röst bakom bilderna. Alla barnen i Bullerbyn kommer förstås till tals, men de slipper knöla med en mer omfattande dialog.

Det är Astrid Lindgren som skrivit filmens manus och det betyder att replikerna sitter där de skall ¿ och att barnen kan hantera dem. Själva snärten i den Lindgrenska humorn kommer inte fram, men agerandet är glädjefyllt på ett sätt som känns naturligt. Inger Pehrsson har klätt alla Bullerbybarnen (alla vuxna också förstås) men inte klätt ut dem: anpassningen till 1920-talet är varsam. Så har man på alla plan undvikit allt tillgjort (tillgjorda barnfilmer är plågsammare än det mesta).

Alla vi barn i Bullerbyn är inte en fartfylld film, men där finns en glädje att dröja i. En vänlighet som gör gott. Det är en film om barn och vuxna i en gemenskap och Lasse Hallström har förmått ta fram det som är väsentligt i den värld vi kallar Bullerbyn.

Det betyder inte att Olle Hellboms Bullerbyfilm från 1960 med all sin överrumplande direkthet bleknar i minnet. Den var kanske litet tuffare?"

Margareta Norlin, Chaplin, jämförde Hallströms film med Olle Hellboms filmer från 60-talet: "Kontrasterna mellan Hellboms och Hallströms versioner är stora och intressanta. Hellboms filmer har slagsida åt det söta, sentimentaliserande, men var förhållandevis effektivt berättade. De vuxna var reducerade till skuggor eller röster, miljöbeskrivningen torftig.

Hos Lasse Hallström möter vi ett helt annat temperament. Här finns en mycket större realism, parad med poetiskt handlag. Hallström fångar kärleksfullt tidsatmosfären, där de vuxna självklart ingår, och låter denna den kanske mest självbiografiska av Lindgrens texter växa ut i en fyllig miljöbeskrivning. (-)

Fotot i filmen är helt bländande. Regissören har tillsammans med fotografen Jens Fischer fångat den svenska sommaren med sina trolska ljusskiftningar - och så skimrande magiskt att det värker i hjärtat. Bilderna flödar av naturlyrik.

Alla sådana finesser saknades i i 60-talsfilmerna. Hellbom lade hela koncentrationen på barnen, vilket också kan spåras i bildberättandet, som dominerades av närbilder och halvbilder. Hallström frossar i stället i totalbilder och panoreringar.

Hallström är som bekant en utomordentlig barnregissör. Kanske når han inte riktigt samma höjder som i Mitt liv som hund, men det är mycket nära. Replikerna faller naturligt, och ingenting känns uppstyltat och litterärt. (-)

Men visst finns det brister. Det saknas dramatik och ett tillvaratagande av Lindgrens komiska ådra. Något som är märkbart både i urvalet av episoder och i behandlingen av dem. Poängerna förbereds inte tillräckligt, och när de kommer, hastar Hallström ofta förbi dem. Han som kan konsten att vila i de poetiska avsnitten, visar en märklig likgiltighet för att vänta in uppenbara rysningar eller skratt. Så var publiken på premiären andäktigt koncentrerad, men knappast uppsluppen eller försatt i spänning.

Där finns en klar skillnad till Hellbom, som aldrig försatt några dramatiska eller komiska tillfällen. Han var helt enkelt en mycket skicklig dramaturg, något som ofta har förbigåtts av kritiken. Hans filmer är uppbyggda med en suspense-teknik värdig en Hitchcock, fast anpassad till det lilla barnets horisont. Vuxna tröttas av de noggranna upptrappningarna till dramatisk eller komisk klimax, vet mycket tidigare vad som komma skall. Men det är den tekniken som gör att många av hans filmer fortfarande fungerar på en barnpublik, även om man som vuxen har svårt att överse med det töntiga spelet och avsaknad av bredare miljöteckning och bildspråk.

Svagheterna i dramaturgiskt avseende gör det svårt att förutsäga hur Hallströms film kommer att fungera. (-) Historien kan ju få en nostalgisk anstrykning i sin brist på vardagsdramatik. Klart är att den fungerar utomordentligt på vissa barn. Min åttaåring var alldeles begeistrad. För henne var det kort och gott en skildring av det förlorade paradiset."

Kommentar Svensk filmografi

Filmen, liksom fortsättningen Mer om oss barn i Bullerbyn, är baserad på Astrid Lindgrens tre böcker om Bullerbybarnen, "Alla vi barn i Bullerbyn" (1946), "Mera om oss barn i Bullerbyn" (1949) och "Bara roligt i Bullerbyn" (1952).

Böckerna hade tidigare filmatiserats 1960 av Artfilm/Olle Nordemar som en tänkt tv-serie i 13 avsnitt, men eftersom TVs intresse var ljumt, redigerades materialet om till de två biograffilmerna Alla vi barn i Bullerbyn (1960) och Bara roligt i Bullerbyn (1961). 1962 vaknade teves intresse och de två filmerna visades som seriefilm, med repris hösten 1966, samt i TV1 1976 och 1983.

Nyinspelningen av Alla vi barn i Bullerbyn visades av TV1 som serie i sju avsnitt, där första avsnittet sändes den 10 mars 1989. Egentligen ingick även Mer om oss barn i Bullerbyn (1987) i tv-serien. Båda filmerna inspelades under perioden februari t o m juli 1986.

Kuriosa: I filmversionerna från 1960 och 1961 såg man Elisabeth Nordkvist (f 1951) i rollen som Anna och Catti Edfeldt (f 1950) i rollen som Lisa. De återfinns även i rollistan till 1986 och 1987 års versioner, nu i rollerna som Mellangårds-Maja respektive Sörgårds-Elin. Rollen som Kerstin i åttiotalsfilmerna spelades f ö av Cattis dotter Tove. Catti Edfeldt arbetade dessutom som regiassistent.

I mars 1987 uttalade sig Filmbewertungsstelle (Filmbedömningsinstitutet) i Wiesbaden om Alla vi barn i Bullerbyn och gav den betyget "särskilt värdefull".

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se