Svensk punkfilm

De senaste åren har inneburit en våg av sevärd musikfilm, från regissörer som Todd Haynes, Jeremy Deller och Steve McQueen. En tendens inom denna våg har varit svenska filmare som med några decenniers distans på olika sätt skildrat punkgenren, så som den gestaltade sig från slutet av 1970-talet till början av 1980-talet. I följande text presenteras några favoriter bland dessa filmer.

Den allra bästa musikfilmen de senaste fem åren? Frågar man mig svarar jag England 79 (Göran Hugo Olsson, 2019). Mer precist rör det sig om en svensk regissör som tar sig an engelsk punk (”17 scenes from Great Britain, the winter of discontent, 1979”; året då The Clash släpper ”London Calling”, Joy Divison ”Unknown Pleasures”och Thatcher vinner det brittiska valet). Olssons bildberättande utgår som alltid från noga utvalt arkivmaterial, denna gång kombinerat med nygjorda intervjuer med bland andra skribenten Jon Savage, filmaren/musikern Don Letts och fotografen Pennie Smith, samt som en röd tråd läser Tracey Thorn från sin bok ”Another Planet: A Teenager in Suburbia”.

Olssons filmessäer – jag tänker nu även på hans senaste, besläktade film La société du spectacle (2023) om situationistteoretikern Guy Debords bok från 1967 – utgår från något historiskt passerat men det är mest en fond för berättelsen; de handlar mest av allt om nuet, om hur vi interagerar med och kan försöka förstår samhället vi lever i. Det finns drag av influenser från filmare som Chris Marker och Adam Curtis men Olssons blick är i högre grad den nyfikna studentens; det är ingen objektiv sanning som levereras, det är lika mycket personlig undersökning som visuell poesi, där bildernas flöde och orden som sägs lämnar utrymme till åskådarens egna tankar.

”Det finns många människor som inte vet vem Lars Sundestrand är men för somliga är han en kronjuvel inom svenskt fotografi. En egensinnig pionjär som med sin kamera fångat musiker, konstnärer, skådespelare och livet i stort”. Så inleds Jag är som flugan på väggen, Carl Abrahamssons dokumentär från 2020 om Sundestrand. Punken är ett visuellt uttryck, ett slags monokromt kollage med fläckar av färg; hårt, avskalat, nära; svart, vitt, rött. De bästa fanzinen var autodidaktiska konstverk med fanzinemakarnas egna fotografier av människorna de skrev om. Sundestrands Funtime (1979–1983) är det främsta svenska exemplet på en punksubkulturell helhet av text, foto, estetik.

Carl Abrahamsson var en av dem som influerades av den första punkvågen och står, i linje med dess DIY-anda, för allt arbete (kamera, ljud, klipp, manus, produktion, regi, intervjuer och voice-over) med Jag är som flugan på väggen. Tidigare hade han gjort dokumentärer om Freddie Wadling, Genesis Breyer P. Orridge, och Kenneth Anger. Dokumentären växlar mellan då och nu i en lågmäld berättelse om personlig och konstnärlig integritet. ”Jag är som flugan på väggen, det är ingen som tänker på att jag är där”. Så beskriver Sundestrand själv sitt idealiska arbetssätt för att få till bilderna, oavsett om det varit för Funtime eller Göteborgsoperan. Bildernas ögonblick lever vidare.

”I don’t like movements. What was once unhealthily fresh is now a clean old hat” deklarerade Howard Devoto om punken redan i februari 1977 då han lämnade Buzzcocks, ett av de engelska pionjärpunkbanden. Punken har liksom alltid funnits, dött och återuppstått. Att klasskamrater och övrig oförstående omvärld i Stockholm 1982 påstår att punken är död är därmed inget som hindrar tre 13-åriga vänner – spelade av Mira Barkhammar, Mira Grosin och Liv LeMoyne – att klippa håret kort och spretigt och starta ett punkband i den enda spelfilmen i detta annars så dokumentära punktema; den mest avslappnade filmen i Lukas Moodyssons filmografi, Vi är bäst! (2013).

Filmens manus bygger på Coco Moodyssons seriealbum ”Aldrig god natt” som handlar om hennes barndom i Stockholm under tidigt 1980-tal. David Dencik spelar vimsig pappa i en liten biroll men i övrigt är barnen – de unga tidigare oprövade skådespelarna – filmens verkliga stjärnor. Helt i punkens anda. Vi är bäst! utspelas sju år efter Lukas Moodyssons proggberättelse Tillsammans (2000). Även om filmerna inte uttalat hänger ihop gör känslan det; vårt behov av vänskap, av positiv naivitet för att få något gjort, och av att fånga något slags bloss av autenticitet i svenssonvärlden…

Kristina Lindströms och Kristian Petris Eran – punk i tre delar (2017), en SVT-dokumentär uppdelad på tre entimmesavsnitt, är den mest heltäckande berättelsen om den svenska punkscen som existerade ungefär från att amerikanska punkbandet Ramones spelade på Jarlateatern i Stockholm i maj 1977 – inför 500 personer av kommande musiker, fanzinister och helt vanliga musikälskare – tills att Ebba Grön, då ett av Sveriges största rockband, lade ner 1983. Eran har precis rätt tonläge. Det är inga irrelevanta ”talking heads” utan personerna som var med berättar om denna intressanta tid, både genom nygjorda intervjuer och arkivmaterial (Thåström, Annika von Hausswolff, Mare Kandre, med flera). Lindströms guidande voice-over har ett långsamt Kobra dokumentär-darr på rösten som passar perfekt.

Många punkband som existerade kring 1980 var, så klart, missförstådda av sin samtid. Det gjordes några konserter, det gavs ut någon singel, och därefter väntade dimmig obskyritet. Ett av dessa var Hörförståelse från Stockholm, länge mest ”kända” för låten ”Förläst jävel”. Musiken hade ett visst släktskap med engelsk dåtida postpunk som Joy Division – möjligtvis musikaliskt taffligare men inte desto mindre speciell, i alla fall i Sverige. Mer allmänt bekanta blev Hörförståelse först 2015 när Tom Alandh gjorde SVT-dokumentären Sämsta bandet ever? om hur bandets musik upptäcks och ges ut av det amerikanska indiebolaget Captured Tracks 35 år efter att den ursprungligen spelades in.

”Jag förstår inte varför du intresserar dig för det här?” säger Håkan Lahger, i egenskap av gammal musikjournalist, häpet till Tom Alandh när han intervjuas om Hörförståelse i Sämsta bandet ever?. De musikdokumentärer som Alandh gjort i övrigt har ju handlat om legendarer från den svenska musikskatten, som Jan Johansson, Monica Zetterlund och Cornelis Vreeswijk. Riktig dokumentärfilmsmusik! Hörförståelse passar in i denna skara eftersom Alandhs filmer snarare är eftertänksamma och nyfikna berättelser om människor än rockjournalisthistorieskrivning.

”Punken uppfanns inte i 70-talets slut. Engelsmännen satte sin flagga på den och gjorde den ’brittisk’. Men punken som jag förstår den har ett tusenårigt arv. Det handlar inte bara om musik eller konst, utan om attityd och anda som kan prägla allt man gör. Att pröva en bra idé är bättre än att genomföra en dålig idé.” – Don Letts i England 79

(publicerad i september 2024)