Solveig Nordlund

Svensk regissör, manusförfattare, producent, klippare m.m. verksam i Sverige och Portugal. Född Solveig Agneta Nordlund i Högalids församling, Stockholm. Universitetsstudier (fil. kand.) i Stockholm. Filmstudier i Frankrike 1972–1974. Bosatt i Portugal 1967–1980.

-

Solveig Nordlunds internationella karriär och breda konstnärliga intressen har bidragit till en filmografi som spänner över en rad olika format, genrer och formmässiga uttryck – från korta dokumentärer till långa spelfilmer – i ständig dialog med andra konstformer. Hon har i sin filmiska gärning främst arbetat som regissör, manusförfattare m.m. av egna verk men även som producent och klippare på andras filmer.

Hon bestämde sig tidigt att hon skulle bli filmare eller jobba med tv, men istället för att utbilda sig i Sverige rörde sig Nordlund utomlands. Efter studier i London, och i Paris under filmregissören och etnologen Jean Rouch, hamnade hon i Lissabon, där den portugisiska filmen börjat ta fart efter Nejlikerevolutionen 1974. Hon har själv uttryckt det som att hon kom in via yrkesvägen, genom att hon började klippa film, etc. Hon blev i denna fruktbara portugisiska miljö medlem i filmkollektivet Grupo Zero, där bl.a. hennes dåvarande man Alberto Seixas Santos också ngick. Grupo Zero gjorde A Lei da Terra (1977) och Luta do Povo - Alfabetização em Santa Catarina (1976), den första om jordbruksreformen, den andra om alfabetiseringsprocessen på landsbygden. Hon arbetade med prominenta filmare som João César Monteiro, Manoel de Oliveira och João Botelho. Hon regisserade spelfilmen Dina & Django (1981), om en ung kvinna som lämnar sitt liv för att följa med en asocial man.

Nordlund flyttade tillbaka till Sverige 1980. Hon klippte produktioner för SVT och startade produktionsbolaget Torromfilm. För tv producerade hon en serie författarporträtt om bland andra Marguerite Duras, J.G. Ballard och Stig Claesson. Hon filmade I morgon, Mario (1993), om en ung utsatt pojke på Madeira, en film som överlag fick goda recensioner i pressen. Hennes mest kända långfilm från denna tid är Comédia infantil (1998), efter Henning Mankells roman. Hon har också producerat ett flertal egensinniga kortfilmer, det dystopiska stockholmska stadslandskapet i Bergtagen (1994), och den expansiva sf-berättelsen Resan till Orion efter J.G. Ballards förlaga. Just fascinationen inför J.G. Ballards arbeten – med dess utpräglade stilistiska, visionära och apokalyptiska kraft, har återkommande upptagit Nordlund, och 2002 kom den atmosfärrika långfilmen Low-Flying Aircraft efter dennes novell med samma namn.

2019 gjorde Nordlund porträttfilmen Mannaminne, om konstnären Anders Åbergs skulpturpark och allkonstverk vid Höga kusten i Kramfors kommun, i samma trakter där Nordlund är verksam. Denna region och dess kulturhistoria gestaltas i Minnen från byn Torrom (1984), och senare i den lågmält poetiska Utsikten från mitt fönster (2014).

Med anledning av 40-årsjubiléet av Nejlikerevolutionen gjorde hon Mitt andra land (2014), en personlig betraktelse över sitt liv som filmarbetare i Portugal, över tiden och det politiska landskapet, där hon använder sig av både material från egna filmer och material från filmare som stått henne nära, samarbetat med eller som varit viktiga för den portugisiska filmen.

Solveig Nordlund har även varit aktiv som skribent, producent av radiodokumentärer och radioteater, översättare av svensk dramatik till portugisiska och i Portugal har hon på scen satt upp Ingmar Bergman, Lars Norén, Jon Fosse, Erland Josephson och Henning Mankell.

Martin Grennberger (2025)