Johan Bergenstråhle

Media (1)

Svensk regissör. Född Lars Johan Rudman Bergenstråhle i Bromma, död i Katarina församling, Stockholm. Gift med regissören Marie Louise De Geer Bergenstråhle (numera Ekman).

-

Johan Bergenstråhle hade haft stora framgångar inom teatern med uppsättningar bland annat på Stockholms stadsteater och i TV när han regisserade sin första långfilm Made in Sweden (1969), en fri bearbetning av Sven Fagerbergs roman "Det vitmålade hjärtat". Den handlar om hur storkapitalet slukar mindre företag, utnyttjar billig arbetskraft i tredje världen och ägnar sig åt illegal vapenförsäljning i Indien. Med sin vänsterpolitiska attack låg filmen mitt i tiden och fick hyfsade recensioner. Den belönades med en Silverbjörn i Berlin samma år.

I Baltutlämningen (1970), efter Per Olov Enquists roman "Legionärerna", tog Bergenstråhle sig an vad som kallats "den svenska samtidshistoriens värsta skamfläck": utvisningen av 146 baltiska flyktingar i januari 1946. Filmen blandade färg och svart-vitt, nyinspelade scener efter verkliga händelser, dokumentärt material och intervjuer. Filmen fick bra kritik men skapade också debatt.

Jag heter Stelios (1972), efter Theodor Kallifatides roman "Utlänningar", var en film i det lilla formatet med amatörer i rollerna. Det är en kollektivfilm om invandrares arbetssituation och svårigheter att ta sig in i det svenska samhället. Redan innan den svenska premiären hade den fått de internationella filmkritikernas pris vid festivalen i Venedig, men publiken svek. Utomlands gick den betydligt bättre och såldes till nio länder. Bergenstråhle tilldelades en Guldbagge för regin.

Bergenstråhles tre första filmer var mycket olika till form och innehåll, och så skulle det fortsätta. Hallo Baby (1976), som han skrev ihop med hustrun Marie-Louise De Geer Bergenstråhle (som också spelade huvudrollen) skildrade en ung kvinna med trasslig bakgrund (fadern charmig men alkoholist) som mer eller mindre somnambult tar sig fram i Stockholms konstnärs- och artistvärld. När hon får en teaterroll förälskar hon sig i regissören som gör henne med barn. Det är mycket naket i filmen och den skälldes för exhibitionistisk, medan andra (inklusive jag själv) uppskattade dess fräscha anarkism.

Bergenstråhles nästa film, Slumrande toner fjärran ur tiden (1978) skildrar ett resande teatersällskap på finska landsbygden i slutet av 50-talet. Det är en vemodig och charmfull film. Det vilar något av en tjechovsk stämning över den, framhävt av John Olssons utsökta foto, med en gråtonad färgskala som för tanken till gamla vykort.

Det skulle dröja sexton år innan Bergenstråhle var tillbaka som långfilmsregissör, med den dansk-norsk-svenska Bryllupsfotografen (1994). Den handlar om en filmfotograf som gjort sig känd för reportage i tredje världen som startat om som bröllopsfotograf. Han uppsöks av en gammal kamrat från gerillakriget som ber honom vara med om ett bankrån. Först säger han nej, men ändrar sig och blir igenkänd av en tidigare älskarinna som han skjuter. Filmen är bitvis visuellt stark och fantasirik, men sågs på bio i Sverige av enbart 271 personer. Bergenstråhles filmer hade överlag låga publiksiffror, bäst gick Hallo Baby, som sågs av 135 000 personer.

Gunder Andersson (2011)