Kjell Grede

Media (4)

Svensk regissör och manusförfattare. Född Kjell Birger Grede i Bromma, Stockholm. Gift 1960-1973 med skådespelaren Bibi Andersson.

- 

Efter arbete bland annat som lärare och journalist filmdebuterade Kjell Grede 1961 som manusförfattare till relationsdramat Karneval (regi: Lennart Olsson). Filmens tema är typiskt för honom: den alienerade individens jakt på en förhöjd livskänsla genom kärlek, mystik och konst. Till kritikernas omväxlande beundran och förtvivlan - ibland i en och samma recension - odlade han temat i alla sina regiarbeten för film och TV. Samtliga baserades på egna manus.

Barnfilmen Hugo och Josefin (1967) samt Harry Munter (1969) och God afton, herr Wallenberg (1990) är Gredes både internationellt och inhemskt mest uppburna filmer. I recensionerna tävlade kritikerna om att beskriva hans lyriska egenart och ångande livslust. Konstnärsskildringen Hip Hip Hurra! (1987) fick däremot ett blandat mottagande typiskt för kritikernas syn på Gredes filmer i övrigt. Lasse Bergström skrev bland annat att "han var bättre som visionär än som tänkare", och Jan Aghed uppskattade filmen för sina "utsökta fragment och enstaka episoder" men ansåg att den som helhet var en "diffus, svårgripbar, alltför personligt inåtvänd betraktelse".

Flera filmer, bland andra Harry Munter och efterföljande Klara Lust (1971), utgick inte från vanliga manus utan växte fram ur skisser, anteckningar och ett improviserat inspelningsarbete tillsammans med de oförberedda skådespelarna. Som regel fick Grede goda recensioner i de större städerna medan landsortspressen förhöll sig sval. Grede valde därför vid flera tillfällen att åka runt till biografer och filmklubbar för att diskutera avsikterna med sin aktuella film.

Någon publikfavorit blev han dock aldrig. Hip Hip Hurra! tillhörde de största framgångarna men drog likväl inte mer än 104.169 besökare. Hans senaste film, Kommer du med mig då? (2003), sågs av endast 1.267 betalande. Enligt Grede för att "den misslyckades med att skapa ett tilltal som gjorde att det var roligt att se den".

Trots flera nomineringar vann inte Gredenågra betydande internationella priser. Desto mer tongivande var han hemma i Sverige. Han vann en rad utmärkelser, bland annat flera Guldbaggar och kritikerpriser. På 1970-talet togs han under Ingmar Bergmans vingar när Cinematograph producerade TV-serien En dåres försvarstal (1976), efter August Strindberg, och biofilmen Min älskade (1979). Och i Jan Troells Sagolandet (1988) framställs familjen Gredes hem som symbolen för det ekohumanistiska idealet om den skapande människan i kontrast mot ett Sverige i akut brist på livskänsla.

För TV regisserade Grede även två pjäser av Jean-Paul Sartre: Stängda dörrar (1981) och Fångarna i Altona (1983).

Kjell Grede hade också ett betydande inflytande på svensk filmpolitik och filmkonstnärlig utbildning. Han satt med i 1968 års filmutredning. Åren 1973-1975 var han konstnärlig ledare för Stiftelsen Filmverkstan, mellan 1992 och 2001 rektor för Dramatiska Institutet, därefter adjungerad professor fram till 2003. År 2002 blev han gästprofessor inom området medieteknik vid Blekinge Tekniska Högskola.

Michael Tapper (2013), redigerad 2017