Mac Ahlberg

Svensk regissör och fotograf. Född Ängelholm. Död i Cupra Marittima, Marche, Italien.

-

"Var det Gud som skapade kvinnan? Eller var det Mac Ahlberg?" Så löd ett omdöme i en tidningsartikel vid tiden kring lanseringen av Jag - en kvinna, en film som gick upp på de flesta kontinenter och till stora publiksiffror.

Exakt hur det var med den saken får bero men Ahlberg skulle under åren 1965-1977 leverera ett dussin titlar som med tilltagande frispråkighet var med om att befästa den så kallade Schwedenfilmens famösa rykte. De svenska recensenter som iddes pallra sig till biograferna gav regelmässigt karga omdömen medan man utomlands var vänligare, särskilt under de fem minuter i historien när begreppet "porno chic" ägde en smula gravitas. Här kom Ahlbergs namn att representera ett kvalitetsmärke, kännetecknat av elegans och ett artistiskt foto som gjorde vad det kunde för att ge lite lyster åt denna vanligtvis betydligt solkigare genre. Denna hållning kan till exempel skönjas i Playboys recension av den renodlat pornografiska filmatiseringen 1974 av John Archers viktorianska underground-roman Flossie från 1810, av Ahlberg flyttad till samtida Stockholmsmiljö. Filmen beundrades i recensionen för "sitt romantiska snarare än skabrösa tonläge", något man såg som "ett stort steg mot att förvandla snusk till något fullständigt respektabelt".

I Ahlbergs nekrolog omtalas en outtröttlig berättarglädje, som emellertid tycks ha haft sina begränsningar. Det framgår tydligt i en sällsynt intervju, gjord i Chaplin 1995, där en skygg, osmickrad och olustig Ahlberg tar avstånd från sin status som porno chic-auteur. Han förnekar att han alls gjort flera av filmerna och avfärdar alla som vill diskutera hans regigärning. Till skillnad från "frigörelse"-kollegor som Torgny Wickman och Joe Sarno, vilka båda med öppen famn tog emot sina sentida beundrare, vars fascination inför deras œuvre innebar en upprättelse, lättade aldrig Ahlberg på detta lock eller lät sig djuplodas. Det var som fotograf han såg sig och inget annat.

Fotografkarriären inleddes under värnplikten, då Ahlberg tjänstgjorde i marinens filmdetalj. Som ung civilist kom han i kontakt med Egil Holmsen som gav professionell praktik och lite senare anställdes han som B-fotograf på SF. Ett tidigt inhopp hade han under ett par dagar på Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet (1957). Andra regissörer han arbetade med i Sverige inkluderar Hasse Ekman, Gunnar Hellström, Henning Carlsen och Åke Falck. Särskilt fruktbart var samarbetet med den sistnämnde, med vilken Ahlberg kultiverade sin stil både på duk och i TV. Han tillbringade som en av de först fast anställda fotograferna på Sveriges Radio sex år med allt från reportage till TV-teater.

Till USA kom Ahlberg i slutet av 1970-talet, där han på grund av fackregler fick börja på oberoende lågbudgetproduktioner, ofta i rena B-genrer. Hans passion, yrkesstolthet och lojalitet - samt sägs det, förmågan att få den billigaste budget att se snygg ut - gjorde honom dock mycket omtyckt i branschen och med tiden syntes han i större sammanhang. Stadig fotograf var han under en period hos John Landis, bland annat på Snuten i Hollywood III (1994) och Michael Jackson-videon Black or White (1991). Särskilt trogen var han regissören Stuart Gordon och producenten Charles Band, som bägge bara dagar efter Ahlbergs bortgång publicerade kärleksfulla vittnesmål om en unik mentor, kollega och vän.

Den outtröttlige Ahlberg arbetade långt upp i 70-årsåldern, och var även verksam i Tyskland och Finland, samt Italien där han tillbringade sina sista år.

Jan Lumholdt (2012)