Birgit Tengroth

Media (82)

Svensk skådespelare (filmroller 1926-1950) och författare. Född Eva Birgitta Tengroth i Oscars församling, Stockholm. Gift 1944-1950 med Stig Ahlgren, 1950-1952 med Jens Otto Krag. Död i Ösmo, Nynäshamns kommun.

Hon debuterade i tioårsåldern tillsammans med barndomskamraten Sickan Carlsson i radio hos Sven Jerring och fick kort därefter en filmroll i Mordbrännerskan (1926) och lär dessförinnan ha staterat i Ingmarsarvet (1925). Hon gick i balettskola och var 1926-1931 elev i operabaletten men ansågs sedan mindre lämpad för dans. Hon debuterade på scen 1929 i Lille Petters resa till månen, en föreställning som gjorde så mycket intryck på regissören Per-Axel Branner att han senare lät henne provfilma för huvudrollen i Hans livs match (1932). Hon hade då förgäves sökt in vid Dramatens elevskola. Filmen blev hennes stora genombrott och under flera år framåt etablerades hon som stor ungdomsstjärna i svensk film. Man kan till och med tala om henne som den första stora i sitt slag, kanske bara överträffad av Ingrid Bergman. Hon spelade även en del teater men mer sporadiskt som Blanche, Vasan, Oscars och från 1940-talets början även vid Riksteatern.

1948 slog hon igenom som skönlitterär författare med novellsamlingen Törst som väckte stort uppseende genom sin för sin tid erotiska frispråkighet. Boken filmades också 1949 med henne i en av de bärande rollerna. Detta blev dock ett av hennes sista framträdande på film och hon gjorde bara ytterligare en filmroll i Flicka och hyacinter (1950) innan hon helt försvann från filmen. Till en början berodde detta på det korta och omskrivna äktenskapet med den danske ministern Jens Otto Krag, och sedan delvis till följd av av den svåra sjukdom hon drabbades av vid denna tid. Före och efter äktenskapet med Krag var hon gift med skriftställaren Stig Ahlgren, ett inte mindre omtalat förhållande som gått till filmhistorien genom det förklädda porträtt som Ingmar Bergman ger av det grälande paret i sin film Smultronstället (1957). Detta förefaller inte vara särskilt långt från verkligheten enligt den något välfunna bild som skriftställaren Gustaf von Platen senare har gett av detta äktenskap som ett drama med repliker som kunde ha skrivits av Lars Norén och regisserats av Ingmar Bergman.

Som tonårsstjärna på 1930-talet hade hon i mycket utstrålningen av att vara ”flickan i grannskapet”, frisk och käck och fräsch som en sommarmorgon. Då kunde det heta i pressen att hon var en ”nagel i ögat på alla de som gnata på den modärna ungdomen” genom att vara ”äppelkäck, modern, energisk”, ett nog så tidstypiskt utslag av 1930-talets ungdomsideal. Som en konsekvens av detta placerades hon också företrädesvis i rena ingenyroller som Bomans pojke (1933), Ungkarlspappan (1935) och Flickornas Alfred (1935) för att nämna några. Även rollen i Vilhelm Moberg-filmatiseringen Gläd dig i din ungdom (1939), där hon personifierar landsbygdens oskuldsfulla skönhet, kan sägas falla inom denna kategori. Efteråt har det framgått mer än tydligt att hon var ganska otillfredställd med dessa något ensartade oskuldsroller som den lite knubbiga drömflickan med bruna ögon. I senare roller och framförallt den i Törst möter vi en annan sida, den sköra och mer neurotiska och avspeglar här mer den karaktäristik som gavs i en artikel från 1943. Där påpekades att hon i själva verket var en mycket ovanlig flicka som bara inpassats av filmproducenterna i polerade och opersonliga roller.

Några andra 40-talsroller bryter också ett sådant mönster, främst den som f.d. gatflicka i Sonja (1943) men fortfarande fanns i andra roller inslag av den tidigare oskuldsfullheten som i Rospiggar (1942) och Mans kvinna (1945). Denna otillfredställelse avspeglas också tydligt i hennes senare utgivna memoarböcker, framför allt Jag vill ha tillbaka mitt liv (1972), där hon inte minst ger ett ganska hatfyllt porträtt av Svensk Filmindustris stora gråa eminens under 1930-talet, Karin Swanström.

Förutom det skönlitterära författandet var hon också under många år verksam som journalist i Vecko-Journalen och senare Året Runt. 1998 var hon föremål för en radiodokumentär producerad av Katarina Wikars med den talande titeln Bara mamma minns väl fortfarande Birgit Tengroth.

P O Qvist (2004)