Weyler Hildebrand

Media (2)

Svensk skådespelare (filmroller 1924-1944), manusförfattare, regissör. Född i Västervik som Veiler Hildebrand Ekwall. Död i Solna.

-

Som skådespelare framträdde Weyler Hildebrand nästan alltid som en bestämd "typ", en storvuxen karl med två uttryck, jovialisk eller tjockskallig, och då som regel sidekick till en annan aktör. Som manusförförfattare och regissör var han mer mångfacetterad även om det var de svenska folklustspelen och de amerikanska stumfilmsfarserna, typ Helan och Halvan, som låg hans hjärta närmast.

Sin filmskola fick han i Gustav Edgrens regi under de sista stumfilmsåren och då främst genom dennes farser med Fridolf Rhudin och i början av 1930-talet stod han själv som manusförfattare och regissör till två Rhudin-filmer, Muntra musikanter (1932) och Fridolf i lejonkula (1933). Dessförinnan hade han dock regidebuterat med dels en valfilm för socialdemokraterna, Bonde och arbetare (1930), och en dokumentär om Sveriges sista stora banbygge, Kronans rallare (1932), dels en första filmatisering av det populära folklustspelet Söderkåkar samma år.

Sen gick det undan i den senare genren med beryktade Pensionat Paradiset (1937) i centrum. Den blev totalsågad av dåtidens kritiker vid det berömda Konserthusmötet samma år men har senare återupprättats av flertalet filmhistoriker. Av senare farser och de musikaliska komedier han signerade under 40-talet är Kyss henne! (1940) med Annalisa Ericson, Thor Modéen och Åke Söderblom en liten pärla. Den ser man med nöje än idag.

I manuset till Adolf Jahr-filmen Adolf Armstarke (1937) och i manus- och regiarbetet till Gentlemannagangstern (1941), visar Hildebrand att inte heller äventyrsfilmer i Douglas Fairbanks anda eller gangsterfilmernas film noir var honom främmande och vad beredskapsfilmen under kriget beträffade bjussade han på såväl den i sammanhanget naivt underhållande Landstormens lilla Lotta med Sickan Carlsson, som den delvis dokumentärt anlagda Kadettkamrater, bägge från 1939.

Ingen genre var honom alltså helt främmande och han försökte sig även på en filmatisering av Selma Lagerlöfs "Dunungen", presenterad som SF:s julfilm 1941. Den blev väl inte helt lyckad, men med Sjöströms gamle fotograf Julius Jaenzon bakom kameran blev det ändå en ovanligt vacker film med det värmländska landskapet i centrum.

I svensk filmhistoria har Hildebrand orättvist kommit att framstå som den grovkorniga komikens fader, men felet var nog mest att han i sin vildvuxna vitalitet gjorde lite för många filmer lite för fort. Utbränd dog han endast 54 år gammal efter att som skådepelare ha medverkat i 45 filmer och på 14 år skrivit ett 30-tal manus och regisserat lika många.

Bengt Forslund (2011)

-

Han var uppväxt i Mörtfors, Småland. Senare antog han artistnamnet Weyler Hildebrand. Omständigheterna kring hans biografi, särskilt under hans yngre år, är något oklara och de uppgifter han själv lämnade måste i många fall tas med stor försiktighet. Det är omvittnat att han hade en fantasi som inte kände några gränser. Emellertid skall han 1907 ha gjort sina första lärospån som skådespelare i hemstaden Västervik och därefter flyttade han till Stockholm, där han kom att arbeta i allehanda yrken som springpojke, kypare m.m. En tid var han till sjöss och enligt vad han uppgav senare bl.a. vid en expedition till Spetsbergen. Han har också uppgivit att han vid denna tid även bedrivit kaféverksamhet och haft en margarinfabrik.

Enligt vad han senare hävdade började hans egentliga skådespelarbana 1911 då han under ett av alla tillfälliga arbeten, nu som vinagent, kom i kontakt med ett resande teatersällskap som letade efter en sångbegåvning som kunde agera i Lilla Helgonet. Därefter kom han att spela med i flera andra sällskap och en tid turnerade han även som sångare tillsammans med sin bror. Under senare delen av 1910-talet tillbringade han en tid i Finland och skall även ha fungerat som teaterledare och det är sannolikt från denna tid som historierna om hans delaktighet i diamantsmuggling från Ryssland härstammar. 1919 var han helt säkert vid Åbo Svenska Teater. 1923 var han verksam vid det Norske Operaselskap på turné och följande år blev hans svenska verksamhet vid teater och film mer stabil.

Han började filma 1924, engagerades vid Svensk Filmindustri och blev snart Fridolf Rhudins närmast ständige skådespelarpartner, i regel med namnet Göransson, i en lång rad filmer såsom Konstgjorda Svensson (1929) och Kronans kavaljerer (1930) fram till Rhudins död. Han regisserade och spelade huvudrollen i en av socialdemokratins första valfilmer, Bonde och arbetare (1930). Samtidigt uppträdde han på några Stockholmsscener, bl.a. Lilla teatern.

Som skådespelare fick han på grund av sin ganska grovhuggna fysionomi särskilt till en början kreera bovroller. Sedermera blev det mer av militärer och poliskonstaplar där han, som Ove Säverman beskrivit det, lät tyngden understryka myndigheten och den absoluta makten i dessa roller som han tilldelades. Det var ett tidsbundet uttryck för en form av svensk rättrådighet som hör särskilt 1930-talets folkhemsfilm till. Framför allt fungerade han även utmärkt som parhäst till Fridolf Rhudin där de fungerade som perfekta kontraster till varandra. [---]

P O Qvist (2004), redigerad 2011.