Carl Th. Dreyer

Dansk regissör (filmer 1920-1964). Född i Köpenhamn. Kom från journalistiken till filmen c:a 1912, först som textförfattare, senare som manusförfattare och klippare. Dreyers mor var svenska, men han bortadopterades till den danska familjen Dreyer.

-

Mellan åren 1919 och 1964 regisserade den danska filmgiganten Carl Th. Dreyer inalles fjorton filmer, varav två spelades in i Sverige. Dessa två produktioner innebar i tur ordning hans kanske bästa respektive värsta upplevelser som filmskapare.

Att han hade en tidig koppling till Sverige är välkänt. I dag vet vi att han föddes Nilsson, som oäkta son till den svenska hushållerskan Josefina Nilsson, född i Röinge utanför Hässleholm, och den i Sverige bosatte danska godsägaren Jens Christian Torp. Födseln ägde rum i "obemärkthet" i Köpenhamn. Gossebarnet, ännu ej namngivet, adopterades vid två års ålder av det danska paret Inger Marie och Carl Theodor Dreyer. Pojken gavs sin adoptivfars fullständiga namn.

Dreyer spelade in sin första film i Sverige 1920, då han efter många år hos det vid den här tiden problemdrabbade danska bolaget Nordisk Film fick ett frikostigt erbjudande från Svensk Filmindustri, som det då gick mycket bättre för. Passande nog bestämde han sig för att realisera en berättelse som gick i linje med vad värdlandets stora namn Stiller och Sjöström höll på med vid samma tid. Särskilt Sjöström beundrades mycket av Dreyer, vilket också syns i filmen han gjorde för SF. 1600-talsskildringen Prästänkan är en filmatisering av den norska författaren Kristofer Jansons novell från 1901 om den unga, nyinstallerade sockenprästen Søfren som enligt tidens regler måste gifta sig med den förra prästens änka. Änkan har bott på prästgården i 60 år och hade överlevt tre män. Av detta stoff skapade Dreyer en lyckad film; inte minst tack vare Hildur Carlberg i titelrollen, vars sista och mest minnesvärda insats detta blev. Filmen spelades in på det kulturhistoriska museet i Maihaugen utanför Lillehammer, som med sina byggnader gav full autenticitet utan att ett enda ateljébygge behövde uppföras. Genom åren mindes Dreyer filmen med största värme. Filmen visade också att han hade fin känsla för komedi.

Dreyers andra Sverige-sejour ägde rum under andra världskriget. I slutet av 1943 for han till Stockholm med målet att finna en svensk distributör till Vredens dag. Det skulle inte lyckas förrän 1947 men Dreyer fick under denna resa erbjudanden om att göra film, dels från Carl Anders Dymling på SF, dels från Sven Nygren på Film AB Lux. Tillsammans med SF arbetade han på en idé om en film med huvudsakligen två huvudpersoner. Dreyer föreslog Louis Verneuils pjäs "Monsieur Lamberthier" men filmrättigheterna var redan upptagna (kanske av Warner Brothers i Hollywood, som 1946 hade premiär på Den vita lögnen med Bette Davis och Paul Henreid efter denna pjäs). Istället gav sig Dreyer i kast med att bearbeta en annan pjäs. "Attentat" av tysken Willy Oscar Somin var ett kammarspel om bedrägeri, mord, svartsjuka och mera mord. Bland de medarbetare Dreyer ville använda fanns en relativt oprövad fotograf, Gunnar Fischer, och två likaledes gröna skådespelare: Gunn Wållgren och Anders Ek. Arbetet med Dreyer skulle senare beskrivas som angenämt och lärorikt av Fischer. Dreyers föreslagna skådespelare underkändes dock av SF:s ledning. Enligt Dymling och den dåvarande konstnärlige ledaren Victor Sjöström hade Ek ett alltför iögonenfallande adamsäpple medan Wållgren inte var tillräckligt vacker och dessutom försedd med underbett. Dreyer tilldelades istället Georg Rydeberg och Wanda Rothgardt, två skådespelare han i olika hög grad fann olämpliga i rollerna. Resultatet, kallat Två människor, blev ett praktfiasko för SF, som lät filmen gå fem dagar på Röda Kvarn i mars 1945. Någon internationell lansering var det aldrig tal om. Däremot blev det bittert efterspel i pressen, där Dreyer gick till attack mot SF:s produktionsledning, som replikerade att regissören var "verkligen utomordentligt svår att samarbeta med". Två människor är fortfarande sällan visad och ingen omvärderande forskare har ännu dykt upp med någon övertygande upprättelseteori. Dreyer själv ansåg inte att Två människor hörde hemma i hans filmografi.

Ett diskuterat samarbete med Film AB Lux, "Därför dräper jag", byggde på en pjäs av Max Catto ("They walk alone") och Dreyer hann skriva en del på projektet ihop med den norska författaren Sigurd Hoel som levde i exil i Stockholm. Till huvudrollen var Viveca Lindfors påtänkt. Filmen blev aldrig av. Däremot skulle Dreyer i Danmark 1955 komma att återinspela en av SF:s mer ambitiösa filmer från perioden: Gustaf Molanders Ordet (1943), efter Kaj Munks drama, en film som i sin rollista uppvisar såväl Wållgren som Rothgardt och även Sjöström - en gång Dreyers hjälte, sedermera hans nemesis, och vars eget underbett Dreyer i ett inlägg i Aftontidningen 1948 bedömde som "markant."

Efter Två människor skulle Carl Th. Dreyer i hemlandet regissera endast två långfilmer till, Ordet samt Gertrud (1964), en utomordentligt förandligad filmatisering av Hjalmar Söderbergs pjäs med samma titel.

Jan Lumholdt (2013)