Hjalmar Bergman

Media (1)

Svensk författare och manusförfattare. Född Hjalmar Fredrik Elgérus Bergman i Örebro. Död i Berlin.

-

Förbluffande få seriösa författare har på allvar intresserat sig för att skriva för film. De med klassikerstatus är ännu färre. Flertalet gläder sig åt att få sina verk filmatiserade, men inte många är intresserade av att själva skriva manus på sin bok eller att bearbeta andras uppslag. Hjalmar Bergman är i det närmaste unik i dessa avseenden i Sverige.

Bergmans nyfikenhet på det nya mediet vaknade tidigt. Det finns belägg för att han såg filmer redan 1905 och det är litterärt belagt att han var road av Lehmans och Max Linders farser på 1910-talet. De expressionistiska tyska filmerna Studenten från Prag (Stellan Rye, 1913) och Doktor Caligari (Robert Wiene, 1917) fascinerade honom också, men det var Victor Sjöströms Terje Vigen som fick honom att spontant skriva sin första filmnovell, "Gycklaren", 1917. Filmnoveller är den beteckning Bergman själv gav de litterärt utformade historier som han skrev direkt för film och som han själv aldrig publicerade. Det var hustrun Stina Bergman som samlade ihop dem efter hans död och gav ut dem i en särskild volym. "Film är roligare än teater" lär han ha sagt till sin fru. "Man får använda mycket mera fantasi eftersom allt kan åstadkommas /.../, utan tanke på tid och rum eller rim och reson."

Stina Bergman skickade novellen till Sjöström som fann den allt för fantastisk, men skrev att "vi har säkert en hel del att säga varandra" och när de möttes knöts ett vänskapsband som räckte livet ut. Samarbetet började dock lite teatralt 1919 med en filmatisering av Bergmans pjäs "Hans Nåds testamente", men därefter ville Bergman "försöka åstadkomma en realistiskt film - med fantasi i stövlar, om uttrycket tillåtes". Resultatet blev Mästerman (1920) och snart nog följde Vem dömer- (1922) och Eld ombord (1923).

Samma år fick Sjöström sitt Hollywood-anbud och redan året därpå lyckades han övertala Goldwyn att ta över Hjalmar Bergman som manusförfattare. Här lyckades Bergman dock mindre bra, trots lovande uppslag. Besviken återvände han till Sverige, men fortsatte att skriva filmnoveller. Totalt blev det ett 30-tal (Samlade skrifter XXVIII), och fler var nu intresserade av hans arbete. Redan 1922 hade nystartade Bonnierfilm erbjudit honom 25000 kronor för scenarion till fyra filmer och Bergman hade snabbt levererat manus till filmatiseringar av Hasse Z:s "Anna-Clara och hennes bröder" och Elin Wägners "Norrtullsligan" (bägge filmerna från 1923 och i regi av Per Lindberg) och Kalle Utter (efter en berättelse av August Blanche) i regi av Karin Swanström 1924. Hon regisserade även 1925 Flygande Holländaren med manus av Bergman efter en egen filmnovell och filmatiseringen av Bergmans roman "Flickan i frack" (1925).

Parallellt skrev han för Herman Rasch på bolaget Historisk Film ett scenario i två delar om Karl XII, som John W. Brunius iscensatte (Karl XII, 1925), men där Bergman fann att del två omarbetats så mycket att han inte ville kännas vid filmen. Han drog sig en tid tillbaka från allt filmarbete. När han av en slump träffade Gösta Ekman i Köpenhamn, där denne spelade in A.W. Sandbergs film Clownen, blev han dock övertalad att skriva ett manus direkt för Gösta och den elegant turnerade förväxlingskomedin En perfekt gentleman (1927) blev kanske Bergmans (och Ekmans) bästa.

Att Bergman såg och inspirerades av film är väl omvittnat och eftersom han älskade Chaplin har dennes En kvinna i Paris (1923), där Adolphe Menjou spelar en cynisk klädsnobb, säkert influerat En perfekt gentleman, som också den utspelas i Paris. Ett ännu tydligare exempel är Lubitschs salongskomedier där Äktenskapsvirveln (1924) hade premiär i Hollywood när Bergman var där och som tveklöst är en förebild för komedin "Dollar", en pjäs som Bergman skrev 1926 och som filmatiserades av Gustaf Molander 1938.

Det blev ett sista, mindre lyckat samarbete 1931 med Victor Sjöström när denne återvänt till Sverige, en fantasilös filmatisering av "Markurells i Wadköping". Hjalmar Bergman gick bort sex veckor före premiären.

Bengt Forslund (2016)