Janne Carlsson

Media (1)

Svensk skådespelare, musiker, tv-programledare m.m. Född Jan Edvard Carlsson i Katarina församling, Stockholm.

-

Janne Carlsson växte upp på Söder i Stockholm. Redan som barn tyckte han om att uppträda och medverkade som barnstatist i en rad filmer på 1940-talet. Han tänkte först bli målare och för att finansiera detta började han arbeta som musiker. Han var batterist i den på sin tid uppmärksammade gruppen Hansson & Karlsson (1966-1969), ett typiskt inslag i den tidens psykedeliska flower power-våg, och han spelade även med en del andra av decenniets storheter. Han var med och startade Pistolteatern 1964 där han kom att börja skådespela.

Han fick en första berömmelse som skådespelare när han var med i Lars Lennart Forsbergs Slas-filmatisering för tv Vem älskar Yngve Frej (1973) och medverkade i ytterligare två filmatiseringar av samma författare, På palmblad och rosor (1976) och Henrietta (1983). Den riktigt stora berömmelsen kom dock i Bengt Lagerkvists tv-filmatisering av Jolos beredskapsskildring Någonstans i Sverige (1973–1974) där han blev Loffe med hela svenska folket. Därefter följde en hektisk verksamhet som tv-underhållare med bl.a. Lördagsblandning 1978, som uppnådde mycket stora tittarsiffror, och senare Loffe på Cirkus (1987), krogshower och filmer. Därutöver gjorde han sig känd som reklamfilmmakare tillsammans med kollegan Gösta Wällivaara.

Han blev med åren en mycket populär skådespelare och underhållare men även en ganska omdiskuterad person. Hans belackare som t.ex. Jan Aghed hävdade att han blivit något av flibb-flabbhumorns okrönte kung. Detta sagt apropå Lasse Åbergs Repmånad (1979), som var en annan stor publikframgång för honom. Jurgen Schildt menade att han var den egentliga svenska politiska teatern, där han artikulerade allt det som många svenskar tänker men inte vågar säga öppet, en som skämtar om det mest förbjudna och fungerar som den legaliserade hovnarren med sina illegala skämt. Det ligger förvisso något i detta och rollen i tv-filmen Genombrottet (1981) om taxiföraren som slår igenom som missnöjepolitiker blev en närmast kongenial uttolkning av en Bert Karlsson före sin tid, där roll och skådespelarimage sammanföll.

Janne Carlsson var dock mer än bara en skådespelare som med yviga gester och buller improviserade och spånade. De nämnda Slas-filmatiseringarna, som han själv värderade mycket högt, uppvisade en helt annan sida, när han snarare spelade en mycket lågmäld och filosofiskt eftertänksam typ. Detta är också tydligt i en sen film som Jordgubbar med riktig mjölk (2001), där han som åldrad tv-programledare som ser sin karriär falna klart höjer sig över den enkla inramningen. Det är kanske inte för inte som han uppgav att Hilding Gavle var en av hans barndoms skådespelaridoler. Han betraktade skådespelandet i rent musikaliska termer, att det gäller att hitta rätt ton.

P O Qvist (2004, redigerad 2017)