Skruva den som Sundhage – fotboll, film och feministisk kamp

I sommar är det dags för vårt damlandslag i fotboll att spela VM. Vi passar därför på att lyfta fram en artikel från 2019 av författaren, komikern och fotbollsfantasten Moa Svan om hur representationen sett ut när det kommer till fotboll på film.

I höst tar våra svenska VM-bronshjältar Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson plats i den anrika klubben Real Madrids första elitlag för kvinnor. Pia Sundhage avslutar sitt uppdrag som coach för svenska flicklandslaget för att resa till Brasilien. Där blir hon den första kvinnan någonsin att leda deras landslag. Fotboll tar dig jorden runt och ny mark bryts för idrottande kvinnor världen över. Vilken oerhört spännande film det skulle kunna bli. Historien om svenska fotbollsspelare som tar över världen och krossar motståndet, vilken form det än tar.

Det var på 1960-talet, med tv-apparaternas intåg i hemmen, som sporten började producera stjärnor med internationell status. Precis som med filmstjärnor eller popartister kunde man följa deras liv som en såpa, och dyrka dem som om de vore gudar.

Intresset för fotbollen växte, och mitt i det kollektivromantiserande 1970-talet ställde hela den svenska herrlandslagstruppen upp och var med i spelfilmen Fimpen (Bo Widerberg, 1974). Det är en film med absurda inslag, om inte en renodlad komedi. Scenen när Ernst Hugo Järegård beställer fotbollsskor i storlek 23 gör det svårt att inte dra på mungiporna. Ett barns dröm att hamna mitt i sina idolers liv och värld, och att vara deras jämlike, får här bli till film. Men det är en pojkdröm. Utanför biograferna bubblade dock fler drömmar. Nu var det inte bara pojkar som fantiserade om gröna fält och glittrande kamerablixtar.

Under 1970-talet pågick en dramatisk utveckling inom europeisk fotboll. Nya fotbollslag startades av kvinnor som levde i en tid där rätten till arbete, och därmed rätten till fritid stod högt på agendan. I Sverige började ett damlag i Öxabäck kämpa för att starta den första organiserade ligan, och de lyckades. Men det var svårt att bli tagen på allvar. Matcherna spelades inte in, och de arkiverades inte heller på samma sätt som herrarnas matcher.

Parallellt med kvinnors kamp att ens kunna utöva sin idrott på hög nivå, tog utvecklingen för herridrotten ett nytt stort steg. På 1990-talet kommersialiserades svensk herrfotboll, trots visst motstånd. Fotbollsdrömmen handlar nu inte längre bara om att bli känd, utan också om att bli rik. Inget symboliserar det tydligare än laget som var först ut med att våga satsa på ekonomin på allvar: Malmö FF, och såklart dess stjärna Zlatan Ibrahimovic. Fansen, supportrarna blir ännu viktigare. De är nu också konsumenter, och har som sådana större inflytande. Det märks också i filmens värld.

Ett par supportrar till Malmö FF gjorde mot slutet av 1990-talet en film om sitt favoritlag i Blådårar med undertiteln Om kärleken till ett fotbollslag (Magnus Gertten, Fredrik Gertten, 1998) som också fick sin uppföljare 2001, Blådårar 2 – Vägen tillbaka. En ung Zlatan möter redan då sin publik. Att en kille från ett fattigt område i Malmö kunde bli superrik och en världsstjärna var något nytt.

Att kvinnor kan dra miljonpublik till sina fotbollsmatcher var också en nyhet. Det hände 2003, och en av de nya hjältarna Tina Nordlund, numera Tina Lovesan, sågs sedan i långfilmen Offside (Mårten Klingberg, 2006). En glimt av vad som komma skall kan skönjas. Offside har inte bara med en ny typ av fotbollsstjärna, man har också valt att göra en film om motsatsen till superrika lyckade fotbollsproffs. I fokus står en vanlig svensk bruksort med nedlagd pappersfabrik, och Anders – en arbetare utan arbete och med taskigt äktenskap, samt ett fotbollslag som lirar i de lägre divisionerna. Ljuspunkten blir när den brittiska fotbollsstjärnan Duncan Miller flyttar till orten. Pojkdrömmen om att få stå sida vid sida vid en världsstjärna får en vuxen variant, och fotbollen föder hoppet om ett vettigt liv.

På 2010-talet hände något. 2013 kom den dokumentära tv-serien Den andra sporten (Mattias Löw) i tre delar, som enbart handlar om kvinnor, och samma år leder Pia Sundhage svenska landslaget i fotboll, efter år av mansstyre. Året därpå gjorde politiska partiet Feministiskt initiativ ett historisk val och tog tre procent av riksdagsrösterna och vann en röst i Europaparlamentet. Det går en feministisk våg över Europa.

2017 kom Fotboll i nöd och lust, en dokumentärfilm om FC Rosengård gjord av Inger Molin. Tjugo år efter filmen om Malmö FF kom den äntligen, och det var inte Zlatan i fokus, utan Therese Sjögran. Damlaget Rosengård tillhörde en gång Malmö FF, men blev utkastade efter ett diskrimineringsärende. De överlevde några år som LdB FC, för att sedan byta till sitt nuvarande namn.

2021, kommer filmatiseringen av David Lagercrantz och Zlatan Ibrahimovics bok ”Jag är Zlatan”, men kanske blir det också en biopic om Therese Sjögran eller Pia Sundhage?

Medan vi väntar på nästa stora svenska spelfilm om fotboll med kvinnor i huvudrollen kan vi blicka ut i världen. Hösten 2018 hade dokumentärfilmen Freedom Fields (Naziha Arebi, 2018) världspremiär på Toronto International Film Festival. Den utspelar sig åren efter upproret i Libyen, där kvinnors frigörelse på och utanför fotbollsplanen skildras. Filmen har ännu inte haft svensk biodistribution, men det går att följa filmens resa runt om i världen på sociala medier.

Rött kort (Soheil Beiraghi, 2018) från Iran gick upp på svenska biografer i juni 2019. Kampen för fotbollen och mot patriarkatet kan inte skildras tydligare, och fokus förflyttas långsamt från fotbollen, mot en samhällsrättslig fajt. Inte för att huvudkaraktären vill det, utan för att hennes man vill det. Och där får vi som tittare följa med bakom kulissen. Kampen för fotbollen blir kampen om att få leva sitt eget liv.
Rätten till arbete. Rätten till frihet. Och på så vis en mänsklig kamp för alla att leva sig in i.

(publicerad i augusti 2019)

(Sedan denna artikel publicerades har filmen Forever haft premiär och vi länkar därför till den i listan nedan.)