Midnattssolens son (1939)

Media (45 st)

Den här filmen finns i Filminstitutets distribution och finns tillgänglig att boka på dcp för visning på biograf. Filmerna bokas för slutna och öppna visningar till fasta priser.

Boka film i Filminstitutets biografdistribution

Det är januari och mörkt i den svenska lappmarken. Solen kommer några få timmar över fjällen. Unge lappen Nila har länge varit förälskad i Marja men ännu har han inte vågat fria. Som ett tecken på om hon vill ha honom kommer hon att mottaga en påse kaffe från den gamle Labba, som Nila använder som mellanhand medan han själv väntar utanför kåtan. Marja tar emot kaffet och man förbereder sig att fira bröllop till påsken. Snön ligger tjock på marken, skaren är stenhård och renarna kan inte skrapa sig ner till renlaven. Nila måste föra hjorden mot väster. Snöstormen rasar och tilltar. En orkan driver renarna utför ett stup där de omkommer. Man reser en enda kåta för att vara samlade och dela smärtan av förlusten. Marjas morfar Nonje reser sig när svälten blir för svår och gör sin plikt - han hänger sin hund och går själv bort för att dö.

Nila inser att han med detta liv inte kan försörja Marja så han beger sig till Kiruna för att söka arbete och spara pengar till en ny renhjord. På väg möter han den farlige Heikkula som följer honom till Kiruna. Medan Nila sliter som skogshuggare har Marja börjat läsa med lappbarnen i Karesuando. Heikkula piskar sina hästar under dåligt slädföre och råkar ut för slädhaveri som resulterar i att han skadas och förs till lasarettet där polisen dyker upp - han är efterlyst. Nila beslutar sig för att akta sig för honom i fortsättningen och sparar allt ivrigare för sin renhjord. Och nu kan han snart köpa renar och fira bröllopet med Marja och se till att gästerna får mycket att äta. Det blir vår i lappmarkerna. Man börjar den långa vandringen till Norge, man går mot Tromsö och Lyngefjorden. När man kommer fram till den norska fjorden finner Nila till sin förvåning att Heikkula är där, men han försvinner och Nila rusar upp till fjället och renhjorden där han finner Labba misshandlad och renarna försvunna.

Nila ser Heikkula med ledarrenen i en båt ute på fjorden och hela hjorden simmar efter. Han får tag i en annan båt och ror ikapp Heikkula, vilket leder till ett våldsamt slagsmål som slutar med att Heikkula stryker med. Ytterligare stölder av renar i hjorden leder spåren till två män, Matti och Toivo, de anklagar Nila för att ha mördat Heikkula. Nilas hustru har nu fått sin förstfödde. Lapparna enas om att sända Labba till Stockholm för att tala med Kungen om den orättvisa som drabbat Nila.

Labba anländer till Stockholm, går till Slottet, vi följer honom fram till Konungens rum där dörrarna öppnas och stängs. Kungen hjälper Nila och till våren kan han som fri man följa sin renhjord över vidderna.

Pressreaktion Svensk filmografi

StT (Robin Hood): "Midnattssolens son är en skildring av lapparna och deras liv, en skildring i de ståtligaste bilder. Bland de ståtligaste bilder som förekommit i svensk film. Dramatiska bilder -- de som se filmen kommer aldrig att glömma scenen, där renhjorden skräms till panik av den ylande vargen, störtar i väg blint, hamnar vid en brant, rutschar utför -- hand och fotlöst -- kropparna virvla som döda kollyn utför stupen, hasa, spjärna, kämpa förtvivlat, snurra runt, bryta ryggar, ben, halsar -- förvandlas till döda kollyn, i ett sorgligt gytter av sprattlande, döende djur. Man glömmer aldrig renarnas galopperande skenande genom yrsnön. Men det är också idylliska, vackra bilder av fjällen i sommar och sol. Och skrattretande -- men samtidigt gripande bilder -- som då den lille knäkutande svankryggige lappen Labba beger sig till Stockholm, tar sig fram genom gatuvimlet, frågar de posterande skyltvakterna 'var kungen bor' och lugn som en skrynklig filbunke stegar genom slottsgemaken till kungens audiensrum (har vårt slotts präktiga innandöme tidigare tjänat som bakgrund för en film på detta vis?).

Man har sett lappfilmer förr. Men det var varit romantiska berättelser, utan större sanningshalt, där lappgubbarna spelats av utstyrda stockholmsskådespelare. Här är allting äkta. Man har sett etnografiskt riktiga lappfilmer -- men aldrig har denna exotiska folkspillra i Sverige kommit oss så nära."

SvD (Roderick): "Renhjorden spelar huvudrollen i Nilas liv, som den måste göra i varje lapps. Han lever helt med och genom den. Filmen öppnar med att stammens renhjord under en stormscen av vargarna jagas utför ett fjällstup, varigenom Nila ruineras och tvingas söka arbete som skogshuggare. Men så fort han tjänat in tillräckligt kapital, skaffar han sig en ny renhjord och återupptager sitt fria vildmarksliv. Filmens mest dramatiska moment ligger i Heikkulas stöldkupp mot Nilas renhjord. Utan den skulle stammen gå under. Och slutligen, När Marja ligger i barnsnöd och måste få snar läkarhjälp, räddas hon tack vare renhjorden. I akkja föres hon till sjukstugan, miltals över stormpinade fjällvidder. Den samlade renhjorden banar väg för akkjan genom de upptornade drivorna. I sitt betonande av lappens och renens samhörighet är denna scen något av det vackraste man sett på film. Detta och scenen, när renhjorden simmar över fjorden utgör filmens starkaste parti -- den senare borde bildat dess dramatiska klimax.

Sepp Allgeiers foto är nyanserat. Han har arbetat med en smidigt vaksam och påpasslig kamera. Det är mäktiga, dramatiskt mättade bildsviter från fjällvidderna i sommarsol och vinterblåst, som här tina fram med något av rytmen hos en symfonisk dikt. I bildströmmen flyta en mängd intressanta etnografiska detaljer förbi. De överbetonas inte, filmen blir aldrig stillastående. Materialet är rikt, filmens förra hälft kunde klippts stramare. Rollerna innehas av idel äkta lappar, som alla äro utmärkta aktörer. Nila spelas av Per-Henning Nitti, Marja av Anni Kouhmonen, den präktige lappgubben Labba av Antti Pirak. De tala alla samespråk, men publiken får handlingen kommenterad av Åke Ohbergs röst.

Midnattssolens son kan inte tävla med Flahertys och Van Dykes dokumentärfilmer. Den saknar tyvärr fast och genomförd komposition. Men den äger partier, som äro film i ordets sannaste mening. I dessa avsnitt förmedlar den en upplevelse, långt utanpå det vardagliga. Midnattssolens son lär ofantligt mycket om samefolkets hårda och kampfyllda liv. Det är en befrielse att för en stund i deras sällskap få andas kyligt stark fjälluft. Filmen bör ses."

DN (O R-t): "Det är ett utomordentligt lyckat grepp rent artistiskt att man avstått från att göra filmen till en dialogfilm i vanlig mening, utan låtit en speaker berätta handlingen, endast då och då avbruten av replikväxling mellan de agerande, som huvudsakligen tala sitt eget lapska modersmål. På det sättet har man kunnat lägga rollerna i händerna på äkta Karesuandolappar. Det finns inte en yrkesskådespelare i någon av de större rollerna.

Men hur utomordentligt naturligt och utan alla hämningar agera inte dessa lappar framför kameran! Vilket utsökt behag utvecklar inte den unga lappskolelärarinnan Marja (Annie Kuhmunen), som blir Nilas (Per Henning Nutti) brud. Hur fullkomligt levande, utan ett spår av amatörmässighet i aktionen, agerar inte Nila själv. Hur gripa inte dessa enkla människor i de säkert utformade scenerna, där hela lägret bryter upp för att föra den havande Marja genom snöstormen till sjukstugan."

Kommentar Svensk filmografi

Rolf Husberg (intervju 7.10.1975): "Olof Thiel frågade mig om jag ville göra en lappfilm och jag berättade för honom att det varit min högsta önskan länge, men att Olof Andersson som fick mitt filmförslag hade sagt att en sådan film inte skulle gå att sälja utomlands för ingen i utlandet var intresserad av lappar. Så vi började förberedelserna för Irefilm och Thiel blev lite storhetsvansinnig. Han anställde bl a tysken Franz Winterstein som manusförfattare, det var en klipsk gosse, mycket bra. Han anlände och satt sedan och läste allt om lappar på KB. Det blev ett enormt manus på omkring 1.400 scener och den slutliga filmen tog nära tre timmar och måste sedan klippas ytterligare.

Vi hade flera fotografer, främst tysken som tagit alla Trenkers filmer, Sepp Allgeier. Vidare Karl-Erik Alberts, Olle Comstedt (som bara var med i början) och Pelle Flood från Armé-, Marin- och Flygfim. Stig Wesslén skulle vara med som djurexpert och djurfotograf, men det blev bara trassel och han tog ytterst få saker. Allgeier var en härlig schwarzwaldare och utomordentlig kameraman.

Det tog flera månaders förberedelser från prästen, landsfiskalen och lappfogden att förbereda lapparna innan vi kom, för de var læstadianer och ansåg att allt avbildande var synd. När vi började arbeta visade det sig att lapparna godtog filmkameran, men var absolut emot stillkameror. Ville man ta en stillbild sprang de och gömde sig. Eftersom de måste få lära sig vad rörliga bilder var ringde jag ner och Irefilm sände upp dels en film om Stockholm, dels en mexikansk rodeo. Vi satte in en projektor i landsfiskalens matsal. Stockholmsfilmen fann lapparna intressant, den mexikanska rodeon blev en våldsam succé och lapparna sprang sedan ute i vintermörkret med sina lassoar och försökte kasta på mexikanskt manér -- uppifrån. Själva kastade lapparna underifrån. Till slut var flickan i filmen så verserad att hon bad att få ta om när hon inte själv var nöjd. En gång i veckan körde vi de tagningar som kom upp från Stockholm och då var hela lappvärlden där. De var enormt intresserade av att se sina egna renar i bild.

Den gamle fine Labba i filmen, Anta Pirak, skall enligt manus fara till Stockholm och be om nåd hos kungen för sin vän Nila. Nila var oerhört kort -- kanske 1.20. Han skulle tala med kungen, Gustav V, som var minst dubbelt så lång och jag hoppades på en bild. Vi fick filma Slottet. Gustav V gick med på att tala med Pirak, men när Thiel sade: 'Och så hoppas vi på att Ers Majestät yttrar några ord' så sa kungen: 'Absolut inte'. Så vi fick bara se hur Labba går in till kungen utan bild av kungen själv, men vi filmade vandringen uppför slottstrapporna mycket grundligt.

Peter Freuchen klarade sin roll utmärkt van som han var att umgås med eskimåer. Stig Wesslén däremot retade sig lapparna på, för han gick omkring i något slags lappdräkt, vilket de inte gillade.

Vi ser i filmen hur raiden går från Karesuandotrakten över Treriksröset och ner till Lyngefjorden i Norge. Hela denna väldiga flyttning varje år har lapparna slutat med. De är nu bofasta och endast renskötarna är ute och följer hjordarna, men ofta med bil utefter landsvägen med avbrott för instick i markerna utefter vägen. Det vi ser i bild i Midnattssolens son är längesedan försvunnet. Filmningen skedde först i januari-juni 1938, sedan var det interiörtagningar i Stockholm. Därefter for vi upp och tog sommar- och höstbilder från och med slutet av augusti fram till oktober. Och klippningen tog sedan som sagt ett helt år."

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se