Fänrik Ståls sägner/del I (1926)

Media (91 st)

Originaltitel	Fänrik Ståls sägner/del I
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	John W. Brunius
Producent	Herman Rasch
Manus	Ivar Johansson
Förlaga	Fänrik Ståls sägner. Del 1 (Dikt)
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	Film AB Nordstjärnan
Åldersgräns	Barntillåten
Sverigepremiär	1926-11-01

Medverkande

Carl Michael Runeberg
Johan Ludvig Runeberg

John Ericsson
fänrik Stål

Einar Fröberg
Wilhelm Mauritz Klingspor, fältmarskalk

Alfred Lundberg
Karl Natanael af Klercker, general

Nils Wahlbom
Karl Johan Adlercreutz, generalmajor

Edvin Adolphson
Georg Karl von Döbeln, överste

Visa fler

Handling

Första delen av Fänrik Ståls sägner inleds med begynnelsestroferna i "Vårt Land", illustrerade med finska landskapsbilder. Så följer början av ramberättelsen om den unge Runeberg som...

Visa hela handlingen

Press

Det fanns kritiker som lovordade den patriotiska gripenhet som filmen framkallade, men den genomgående hållningen hos recensenterna var mycket kritisk. Monotont och odramatiskt, teatraliskt...

Visa all press

Första delen av Fänrik Ståls sägner inleds med begynnelsestroferna i "Vårt Land", illustrerade med finska landskapsbilder. Så följer början av ramberättelsen om den unge Runeberg som besöker och så småningom blir god vän med Fänrik Stål, berättaren. Filmen återknyter sedan då och då till ramberättelsens situation. Utan tydligt markerade inbördes gränsdragningar återberättas mer eller mindre utförligt innehållet i följande dikter ur "Fänrik Ståls sägner" av Johan Ludvig Runeberg med motiv från finska kriget 1808-1809:

"Landshövdingen", "Kulneff", "Fältmarskalken", "Trosskusken", "Gamle Lode", "von Törne", varefter slutligen Sveaborgs kapitulation rekonstrueras.

Härutöver förekommer fragment också ur andra sägner, av vilka två, nämligen "Wilhelm von Schwerin" och "Munter", påbörjas här för att avslutas i andra delen av Fänrik Ståls sägner (1926/16). Berättelsen om von Schwerin har broderats ut med en kärlekshistoria, som inte har någon motsvarighet hos Runeberg.

Pressreaktion Svensk filmografi

Det fanns kritiker som lovordade den patriotiska gripenhet som filmen framkallade, men den genomgående hållningen hos recensenterna var mycket kritisk. Monotont och odramatiskt, teatraliskt och orealistiskt var återkommande invändningar, och jämförelsen med Herman Raschs och John W Brunius tidigare historiska praktfilm, Karl XII, utföll inte alls till den nya filmens favör.

"Man har endast att konstatera, att man nu saknar intrigen, den sammanhållande länken mellan de lösryckta fragmenten, och att man leds åt de många krigsscenerna, som äro varandra så lika, att de dock kunnat skäras ner till hälften av vad de nu äro och placeras in i ett program i stället för två, som nu är fallet. Men ekonomin är ju tyvärr också en omständighet att räkna med, och det är kanske den som är orsaken till uppdelningen och utbredningen." (Moje i SocD)

"Men centralfigur saknas och det bör dock även ett tablåverk helst ha. I detta fall hade förekomsten av en dylik kanske kunnat släta över mycket. Nu hinner man få bly i ögonlocken många gånger om av alla dessa enformigt och fantasilöst arrangerade scener. Det är ideliga rådplägningar med generalerna rundt bordet, ideliga marscher på landsvägar, alla tagna på samma sätt, ideliga 'slag', där finnar och ryssar löpa mot varann över öppna fält. Dessa otaliga krigsscener göra alls ingen effekt, hur mycket det än trummas och skjutes. Flera av bataljerna i Karl XII voro iscensatta med verklig verv. Här verkar samtliga vara tillkomna på en höft. De kunna dock inte helt frånkännas ett visst underhållningsvärde, ty hr Brunius' statister tyckas en gång för alla dö på ett alldeles speciellt sätt. Vad de bära på sig är däremot säkert äkta. Hela rekvisitan är förmodligen äkta. Till och med veden som man eldar med daterar sig utan tvivel från 1808." (Gvs i StD)

"Regissören var det. Hade vi inte sett hans namn i programmet skulle vi ha betvivlat hans existens. Det var nämligen knappast regissörens förtjänst att det blev så bra som det blev. Det verkade stundtals tillkommet på slump, skådespelarna trevade sig för det mesta fram på egen hand. Det fanns glimtar, men få av dem fullföljdes ordentligt. Lösryckta goda ansatser, ett myller av typer av vilka ingen fick tillfälle att visa vad han dugde till. Man förstod att en sådan armé måste få ge sig på flykten." (FDP)

"Det kan nämligen inte frånkommas att det här rör sig om en illustrerande bildserie, ett komplement av rörliga tavlor till dikten, vilken knappast kan framträda med pretention att bli betraktad som ett självständigt filmverk. Programmet kallar också filmen en bildkrönika, en beteckning som man dock skulle vilja öka ut till en krönika inte bara i bild, utan även i ord och musik. Det är nämligen först genom sammansvetsningen av dessa tre beståndsdelar som krönikan på lärftet tar sin riktiga gestalt och får fram något av det patos och den gripenhet som åsyftas. Genom skickligt valda citat å ena sidan ha händelserna fått en naturlig utgångspunkt, ett underlag att bygga vidare på, medan det å andra sidan ofta är först genom musikens understödjande och suggererande grepp som tavlorna komma fullt till sin rätt (t.ex. i bilden av Björneborgarnas marsch)." (X i DN)

"Musiken arrangerad och delvis komponerad av Gunnar Malmström och tillrättalagd av Armas Järnefelt var förträfflig. På Imperial hade man dessutom en O.D.-kvartett, som gjorde sitt till att höja stämningen. Kvartetten sjunger varje afton." (Hake i SvD)

Kommentar Svensk filmografi

Efter framgångarna med den första Karl XII-filmen (1925/4) började teamet Herman Rasch, Ivar Johansson och John W Brunius planera en film om Gustaf III, baserad på Carl Jonas Love Almquists "Drottningens juvelsmycke". Planerna gick så långt som till påbörjad inspelning men avbröts, sannolikt av två samverkande huvudskäl: en annan film om Gustaf III var under inspelning i SF-ateljéerna (1925/20) och Gösta Ekman blev lockad över till Tyskland för att spela Faust och svek därmed teamet från Karl XII.

Under det nya bolagsnamnet Nordstjärnan vände sig herrarna i stället till ett annat fosterländskt stoff i höglitterär infattning, Runebergs diktcykel om det finska kriget 1808--1809, "Fänrik Ståls sägner".

Projektet väckte på sina håll häftigt motstånd, främst i Finland där man befarade en kommersiell profanering av den runebergska texten, i synnerhet sedan det sipprat ut att man i filmmanuskriptet försett den femtonårige Wilhelm von Schwerin med en kärlekshistoria. Trots att Brunius faktiskt försäkrade att denna tilldiktning var ett missgrepp som borde elimineras kvarstod misstron mot filmatiseringen. Författaren Jarl Hemmer skrev "vet hut!" i tidskriften Nya Argus och fick medhåll även i svensk press, bl a av Erik Lindorm i Svenska Dagbladet.

När filmen väl förelåg i fullbordat skick gällde kritiken knappast längre någon bristande patriotisk anda (och snart skulle Jarl Hemmer låta Ivar Johansson filmatisera den egna lyriken i Rågens rike, 1929/5). Däremot väckte det stor förstämning inom vissa biografägarekretsar, när detta fosterländska epos av ensamrättsinnehavaren Svenska Biografernas Förening lämnades till det utländska distributionsföretaget Liberty för distribution. SBF hade genom att satsa 100 000 kronor i inspelningen försäkrat sig om denna ensamrätt. Föreningen skulle snart framträda som egen producent av historiska spektakelfilmer och -- i konkurrens med Nordstjärnan -- spela in genrens slutliga katastroffilm, Gustaf Wasa 1928/4 och 1928/5.

Till skillnad från de flesta andra 1920-talsfilmerna med historiskt patriotiska motiv tycks Fänrik Ståls sägner ha gått ihop ekonomiskt tämligen väl. Det betyder inte att den blev den största publikframgången, däremot att den varit billigare i framställning än Karl XII.

Inspelningarna började förmodligen med den finlandsresa, som ägde rum i oktober 1925 och som framför allt ägnades exteriörfilmningar i Tavastehus och Tuovesi. Bland annat spelades bilderna från fänrikens koja in på ort och ställe, och stridsscenerna i "Molnets broder" utspelade sig på kyrkogården vid Hattula ödekyrka. Efter finlandssejouren följde en längre tids interiörinspelningar i Filmstaden. I februari 1926 togs exteriörscenerna från det von Schwerinska prästbostället vid Sala sockens prästgård, varefter ett långt inspelningspass var förlagt till Uppsala, där bl a sekvenserna från Pyhäjoki och Jutas och de med gamle Lode och Munter filmades. I mars reste teamet till Östersund, varvid man bland annat använde de gamla gårdarna i friluftsmuseet Jamtli för vissa miljöer. Samma månad gjordes en ny utflykt till Finland, denna gång till Sveaborg där de patetiska inslagen i första avdelningens slut spelades in. Scenerna från Virta bro slutligen tycks ha upptagits på försommaren i Uppsala och slaget vid Oravais med Wilhelm von Schwerins död på Järvafältet.

Fänrik Ståls sägner kan ur filmhistorisk synpunkt betraktas som ett försök att upprepa greppen från Karl XII. I de flesta avseenden måste dock den nya filmen anses som en blek efterapning av föredömet. Dramaturgiskt lider filmen av att inte ha någon samlande centralgestalt. Liksom i Karl XII framställs de många episoderna som tablåer radade på varandra, och liksom där läggs vikt vid att bildmässigt anknyta till kända förlagor från konsten. I Fänrik Ståls sägner är det främst Albert Edelfelts illustrationer som Hugo Edlunds fotografiska kompositioner alluderar på.

Liksom Karl XII delades också Fänrik Ståls sägner upp på två avdelningar. Till skillnad från Karl XII framstår emellertid de två delarna av Fänrik Ståls sägner som ett gemensamt och sammanhållet projekt, inspelade i ett sammanhang och under gemensamt produktionsnummer, premiärsatta vid näraliggande premiärdata och med gemensam rollista. Detta senare faktum medför att vissa biroller i myllret av gestalter kan vara svåra att identifiera och attribuera till rätt del.

Liksom i Karl XII framträdde i Runebergs-filmen en otrolig mängd uppburna skådespelare, även sådana som annars vanligen ägnade sig uteslutande åt scenisk verksamhet. Flera aktörer var hämtade från Finland -- det väckte stor uppmärksamhet när Brunius offentliggjorde att han för skaldens roll lyckats engagera J L Runebergs ättling i rakt nedstigande led, Karl Michael Runeberg, sedermera professor.

Filmen blev en stor framgång i Finland, och 1939 framställdes en finsk nyredigering av den svenska stumfilmen, försedd med synkroniserat ljud. I det spända beredskapsläget kring 1940, när Finlands sak var vår, kom Fänrik Ståls sägner också i Sverige att verka uppfordrande på den fosterländska andan. En s k folkupplaga av Runebergs diktcykel utgavs samtidigt 1940 med bilder ur filmen och med inledande allvarsord av Väinö Tanner, F E Sillanpää och Ture Nerman. Ännu lång tid efter andra världskrigets slut visades Fänrik Ståls sägner i svenska skolor, distribuerad av Norstedts.

En primitiv filmatisering av "Fänrik Ståls sägner" hade hört till den svenska filmhistoriens förstlingsverk, utgånget från Svenska Biografteatern i Kristianstad 1910.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se