Emigranten (1910)

Media (31 st)

En bonde, som ej verkar ha det alltför svårt, lockas ändå av Amerika och beslutar utvandra tillsammans med sin hustru. De vinkas av vid den lilla stationen av översiggivna gamla föräldrar och småsyskon. Resan går först till Göteborg. Paret uppsöker där ett emigrantkontor och köper sina biljetter. De lämnar sedan Göteborg och Sverige med Wilson-linjens ångare S/S Ariosto. Väl framme i Amerika (i själva verket den engelska staden Hull) söker de upp en "farms agent".

Mannen köper där obesett ett stycke jord. Marken visar dig dock vara tämligen usel; mest skog och stora stenblock. Hustrun förtvivlar snart, liksom mannen. Så fattar han ett beslut, tar fram papper och penna och skriver ett brev hem till föräldrarna. Hemma i Sverige mottages brevet med glädje. Barnen kommer hem! Återigen beger man sig till den lilla järnvägsanhalten, nu för att möta de hemvändande. Återseendet firas med kaffe och dopp. Alla reser sig och verkar hurra för eller på annat sätt tacka och lovprisa fosterlandet.

Kommentar Svensk filmografi

Filmen blev av okänd anledning aldrig utsläppt på biograferna. Det är väl rimligt att anta, att en form av självcensur satte stopp för den. Det grovt tillyxade agerandet, som vittnar om en markant brist på personinstruktion, måste ha förefallit närmast parodiskt redan 1910. Däremot är de dokumentära scenerna från emigrantkvarteren och hamnen i Göteborg, liksom glimtarna från livet ombord på ångaren, värda all respekt. De båda skådespelarna stacks relativt diskret in bland alla de riktiga emigranter, som till skillnad från filmfolket skulle fortsätta med tåg från Hull till Liverpool och sedan med en större ångare därifrån över Atlanten.

Affischerna som klistras upp i Hull-scenerna tidsbestämmer denna del av inspelningen till slutet av april, början av maj 1910. S/S Ariosto, ångaren som emigranterna antas resa med, avgick t ex den 22 april 1910 från Göteborg.

Bengt Idestam-Almquist hävdade alltid att det var Charles Magnusson, Svenska Biografteaterns direktör, som både skrivit manus och regisserat denna film. Kamrer Hilding Kjellgren, Kristianstad, berättade emellertid i ett radioprogram hösten 1946, att det i själva verket var fotografen Robert Olsson, som någon gång under våren 1910 hade skrivit manuskriptet och sedan även regisserade. Kjellgren, som själv i hög grad medverkat i filmen, får här bedömas som den trovärdigare sagesmannen.

I samma program berättar han också att historien handlade om en grälsjuk bonde (spelad av honom själv) som tvingas i konkurs. Det blir auktion på gården och barnen skickas till Amerika. Kjellgren mindes hur filmtruppen for runt och letade efter lämpliga auktioner i kristianstadstrakten. Ingenting av detta har lämnat spår i det bevarade filmmaterialet.

Att filmen aldrig blev utsläppt, berodde enligt Kjellgren på det dåliga engelska vädret; filmbilderna därifrån blev alltför dimmiga.

Kjellgren bekräftar i radioprogrammet att han gjort tre roller: fadern, biljettförsäljaren och därefter en tullkontrollör i Göteborg. Någon sådan syns nu inte i filmen. I andra sammanhang har Kjellgren i stället tillskrivits rollen som "jordjobbaren" Mr Peters.

En dåtida Svensk Damtidning hade kunnat avslöja, att huvudrollsinnehaverskan i det privata var regissörens fästmö. Valborg Ljungberg (1885-1964) hade ett förflutet i Kristallsalongens balett på Djurgården i Stockholm. Vid tiden för kristianstadsfilmerna var hon bosatt i Malmö. Hennes son med Robert Olsson föddes i februari 1911 och fick moderns efternamn. Barnafadern hade då redan lämnat Svenska Bio och höll på att etablera sig i utlandet. Det är ju också en ödets ironi att upphovsmannen till denna grova propagandafilm mot emigration, själv så snabbt flydde hemlandet, blev en globe-trotter i filmens tjänst, för att slutligen hamna i Amerika. Valborg gifte sig senare med skådespelaren Gustaf Nilsson. Hon hade engagemang i flera turnerande teatersällskap samt på Hippodromteatern i Malmö, där hon även arbetade som sufflös. Som Valborg Nilsson står hon antecknad för några småroller i ett par Edvard Persson-filmer från 40-talet.

Den engelske stumfilmskännaren Kevin Brownlow om filmen: "I thought the first, shorter Emigrant film an absolute gem. The documentary scenes were extraordinary, and the sequence of the departure of the steamer (. . .) outstanding. The primitive quality of the staged scenes pointed up these shots all the more strongly. It is hilarious that the steamer should be going to Hull, and that Hull stood in for the Great American city! And the shot of the man being shown where to start work has a Monty Python quality about it." (Brev till artikelförfattaren 13.6.1980)

Se även kap III i förordet till denna volym.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se