Konung Oscar II:s likbegängelse (1907)

Reportage från Oscar II:s begravning i Stockholm den 19 december 1907, "visande likets transport från Slottskapellet till Riddarholmskyrkan". Sannolikt framfördes också de redan tidigare offentliggjorda upptagningarna som biografens fotografer gjort i samband med kungens död, nämligen "1) Folkets avsked. 2) Konungen på bår, omgifven av stora vakten. 3) Konungen på bår. Naturlig storlek. De två senare afdelningarna kolorerade."

Kommentar Svensk filmografi

Begravningshögtidligheterna efter Oscar II:s död bevakades av i stort sett alla tänkbara svenska och flera utländska filmföretag. Förutom Nya Londons fotografteam (som i praktiken torde ha varit liktydigt med Apollos) gjorde Pathé Frères ett reportage som bjöds ut av Numa Peterson. Tre göteborgsbiografer annonserade "egna upptagningar", nämligen Olympia, Kronan och Göteborgs Kinematograf, och detsamma gjorde Svenska Biografteatern i Kristianstad. Det är alltså ingalunda säkert att den version, som här blivit filmografiskt redovisad, också var det mest spridda av alla dessa reportage. Däremot förefaller Valle Bergström och hans kollega Kalle Vallberg ha varit de aktivaste filmfotograferna under sorgedagarna i deras helhet. Långt senare beskrev Valle Berg!ström deras verksamhet för Ragnar Albin i Aftonbladet (22.11.1946):

"Gosse, säger Valle Bergström själv vid minnet, det var tider, det! Jag minns, då gamle Kung Oscar dog 1907. Då var Kalle och jag ute och tog upp 100 meter på offentliga platser i Stockholm och kallade filmen 'Stockholm i sorg'. Det var sorg, den dagen. Vi gjorde 100 kopior och hyrde ut dem över hela landet. Jag tror vi fick 1.10 per meter i hyra. Men det var ett förfärligt arbete och snärj. Det gällde att vara kvick. Det var en ärelystnad för mej att kunna visa de nya bilderna samma kväll på biografen. Vi mobiliserade fästmör, svärmödrar och pigor, och alla fruntimren gick med bälgar och blåste på filmen, som vi hängt till tork på tvättlinor och med vanliga tvättklämmor. Det var sannerligen snabbframkallning!

-- Och när Kung Oscar sedan låg på lit de parade, vilken sak för en filmare! Jag skrudade mig i hög hatt och ljuddämparerock och gick upp på slottet och sökte hovmarskalken Lilliehöök och anhöll om audiens för att får tillstånd till filmupptagningen. Det var idel huvudskakningar.

-- Men det svenska folket vill gärna se sin älskade kung på lit de parade, sade jag.

Hovmarskalken gick till kung Gustaf, som blev intresserad och ville tala med mej. Jag fördes in. Drottningen gick just genom rummet. Jag framställde min bön i all underdånighet. Och kungen sa:

-- Du skall få ta kungen på lit de parade i slottskapellet. Skriv ut ett kort på det!

Jag fick ett visitkort av hovmarskalken med order till stora vakten att låta mig filma kungen på båren. Jag bär ännu i dag det kortet på mig! Det var den högtidligaste filmning jag varit med om. Alla ljus var tända och stora vakten paraderade vid båren. Det var fruktansvärt högtidligt. Kallt var det därinne, men vi fick upp kameran och tog 25 meter. Det finns säkert en och annan som minns den filmen ännu i dag. Kung Oscar hade folkets hjärta och med rörelse såg tusenden och tusenden den filmen."

Walfrid Bergströms utsaga styrks av att Nya London i sin annonsering gör gällande att man ensam fått tillstånd att fotografera kung Oscar på dödslägret. Mot detta talar den redogörelse som Bengt Idestam-Almquist ger i "När filmen kom till Sverige" (s 226), enligt vilken Charles Magnusson skulle ha filmat kungen på lit de parade och lyckats sälja 72 kopior "till både in- och utland".

Hos SVT finns ett flertal reportage bevarade från olika högtidligheter i samband med Oscar II:s död, bl a från hans lit de parade.

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se