Aida (1987)

Media (1 st)

Filmen Aida följer i sina huvuddrag operans handling; några smärre avvikelser förekommer.

Aida, som egentligen är dotter till den etiopiske kungen Amonasro, är slavinna vid det egyptiska hovet. Det är faraodottern Amneris, som äger henne, men ingen känner till Aidas börd.

Aida älskar Radamès och han henne. Han har utsetts till befälhavare för den egyptiska hären i kriget mot etiopierna, Aidas eget folk. Hans förhoppning är att han ska kunna leda kriget så framgångsrikt, att farao efter segern låter skänka honom Aida som brud.

Men Amneris älskar också Radamès och hon anar svartsjukt Aidas kärlek till denne.

När Radamès i triumf återvänder från kriget finns Amonasro, den etiopiske kungen, bland krigsfångarna men ingen har röjt hans identitet. Under den stora triumfscenen tillstår han, utan att avslöja vem han egentligen är, att Aida är hans dotter.

Radamès föreslår att fångarna ska friges.

Översteprästen Ramfis råder dock farao att behålla Aida och Amonasro som gisslan. Farao lyssnar på hans råd. För att dock visa hur mycket han har uppskattat Radamès krigsframgångar skänker han honom sin dotter Amneris som gemål.

Kvällen före bröllopet är Amneris i templet vid Nilstranden men utanför det har, henne ovetande, Radamès och Aida stämt möte. Hon kan, utan att avslöja sig, lyssna till samtalen.

Medan Aida väntar på sin älskade försöker hennes far, som dödat sina bevakare och flytt, övertala henne att uppmana Radamès att förena sig med dem och gå över till den etiopiska sidan. När Radamès sedan möter Aida visar han sig först helt avvisande och trogen sitt fosterland men tanken på att förlora henne gör honom alltmer tvehågsen. Han röjer också, av en tillfällighet, vilken gränsövergång som är obevakad.

Amonasro sällar sig till dem och avslöjar för Radamès vem han är. Översteprästen och Amneris överraskar de tre, men Amonasro och Aida lyckas fly.

Radamès beslutar sig för att utan protest möta sitt straff, trots att Amneris med sin mot vanvett drivna kärlek försöker rädda honom. Han döms att bli levande inspärrad i en gravkammare, där en säker, långsam död väntar honom.

Aida har i förväg gömt sig i gravkammaren, som nu sluts. Tillsammans möter de båda älskande döden.

Pressreaktion Svensk filmografi

Recensenternas reaktioner var i stort sett hövliga men reserverade.

Mest positiv var Bertil Palmqvist, Arbetet: "Säga vad man vill; Aida är varken Verdis roligaste eller hans mest levande opera. Bortsett från den alltid livskraftiga musiken är det ett tungrott utstyrselstycke i fornegyptisk kostym och intrigmässigt ett icke oävet pekoral. (Spexet Uarda är dess adekvata parodi.)

Så mycket mera anmärkningsvärt då att Claes Fellboms och Folkoperans filmversion inte ett ögonblick är tråkig eller skrattretande. (-) Det innebär inte att man sitter där utan invändningar. Mer wagnersk än så här blev aldrig Verdi (dessbättre). (-) Tråkigt är det ingen stund, vackert fotograferat och temperamentsfullt framfört."

Hanserik Hjertén, i DN: "Claes Fellboms filmatisering är sannerligen på gott och ont. Ibland medryckande, ibland omöjlig, men aldrig likgiltig.

I och för sig torde Aida med sitt täta förhållande mellan text och musik och sin genomarbetade struktur vara en lämplig Verdiopera att filma.

Men förvandlar man adertonhundratalsteater till friluftsopera uppstår problem. Blandningen av nybliven realism och kvarbliven kulissfantasi sticker i näsan. Så även här.

Styrkan i Fellboms tolkning, som följt med från scenen, är hans genomträngande syn på praktoperans inre sanning. Han visar den naket och skoningslöst."

Lasse Bergström, Expr : "Det är en regel med mycket få undantag, att river man väggarna kring ett musikdramatiskt stycke och ersätter operascenen med verklig natur, åstadkommer man en film som får åskådaren att undra varför aktörerna sjunger.

Aida är inget undantag.

Fellbom, som närmast framstod som ett geni med sin egyptologiska pocketversion av Verdis sceniska mästerverk har på Lanzarote förvandlat samma stycke till en illustrerad klassiker, där halvnakna sångare och dansare planlöst försöker gestalta någonting till förinspelad musik och sång.

Egentligen är det endast i slutakten, där paradoperan smalnar till kammarspel och ett symboliskt halvdunkel avskärmar naturbilderna, som Fellbom och hans ensemble uppnår de närbildseffekter de eftersträvar."

Carl-Gunnar Åhlén, SvD: "Folkoperans Aida-film är en vacker men konventionellt monterad turistfilm från en exotisk utpost med anspråk på etnografisk autenticitet, men som har sin banala upprinnelse i Suezkanalens tillblivelse. Det är synd på alla dessa rakade huvuden, brutna ben och - förmodar jag - otaliga vrickningar och skärsår, när sångarna sprungit omkring på de vassa klipporna, men det bästa med filmen är faktiskt ljudbandet."

Signaturen Cart. i amerikanska Variety såg filmen i Las Vegas: "Regardless of its assorted artistic merits, this Swedish opera film is destined to be forever known as the topless Aida, as virtually every woman in the cast, including the title character, goes about her business in an almost continual state of severe undress. (-) The sight of Aida delivering arias with virtually nothing on and romping ecstatically in the sand with her lover will prove a bit much for some, and will provide distraction for others. Fellbom's approach is undeniably novel and well throughout, not just a stunt, and works rather nicely."

Lasse Anrell, AB: "(-) den mest sexiga Aida operavärlden skådat. (-) Till filmens mera avgörande förtjänster hör Jörgen Perssons foto som är sagomättat och fyllt av dunkla ljus och antydda stämningar. Det är ¿ inbillar jag mig ¿ det enda sättet att filma opera; att inte ta den för blodigt allvarlig och att inte ta den som någon realistisk verklighet. (-) Som film är dock den här pojkdrömsversionen av Verdis klassiska opera fullt sevärd. Musiken räcker ju som bekant, en bra bit på vägen."

Skådespelarna, sångarna, mötte i stort sett beröm.

Hanserik Hjertén, DN: "Margareta Ridderstedts Aida har en expanderande vildhet i stämman, som svär mot hennes mörkskinnade beskedlighet. Bäst förenas sång och agerande hos Ingrid Tobiassons olyckliga rival - en alltmer söndersliten gestalt som hos Fellbom blir det verkliga kärleksoffret - och hos Jan van der Schaafs klangfulle Amonasro."

Carl-Gunnar Åhlén, SvD: "Bara vid två tillfällen fungerar dramaturgin mellan bild och musik. Det ena är mötet mellan Aida - Margareta Ridderstedt - och Amonasro - Jan van der Schaaf - som får en ytterst effektfull urladdning samt scenen där Amneris - med sällan skådad lidelse gestaltad av Ingrid Tobiasson - hysteriskt klamrar sig fast vid en förlorad kärlek."

Lasse Bergström, Expr, fann Ingrid Tobiasson storartad i slutakten, "med en smärta i sång och uttryck, som stod hon på fast scenmark igen."

Cart.,Variety: "The voluptuous Margareta Ridderstedt throws herself into the role of the tragic heroine with great physical abandon and etches a strong impression throughout. Ingrid Tobiasson's bald, imposing Amneris is loaded with authority and treachery, but Niklas Ek's Radamès is pretty much a stick figure."

Kommentar Svensk filmografi

Aida spelades in med tio dagars ljudinspelning i Berwaldhallen och filmades sedan på den spanska ön Lanzarote, Kanarieöarna.

Skådespelarna hade att sceniskt helt anpassa sig till den musikaliska förlaga, som i högtalare förmedlades på inspelningsplatsen.

Det var tenoren - och medicinaren - Robert Grundin, som sjöng Radamès roll men den spelades av dansaren Niklas Ek. Regissören Claes Fellbom önskade en "fysisk aktör" i Radamès roll, en person som behärskar sin kropp nästintill fulländning, meddelas i programbladet. "Valet föll på Niklas Ek; de båda Radamès sammanfördes, lärde känna och uppskatta varandra. Grundin sjöng partiet vid inspelningen, Ek studerade honom, musiken, sången och utspelen. (-) Ek konstaterade att det inte ett ögonblick gick ut på att låtsas utan att vara, att behärska rösten på samma sätt som kroppen.(-) ´Jag sjöng för allt jag orkade.(-) Andningen var kanske det svåraste - en dansör och en sångare andas inte heller på samma sätt.´"

Marianne Myrsten sjöng översteprästinnans roll, spelad av Françoise Drapier, och Thomas Annmo Budbärarens, spelad av Lennart Håkansson.

Operan Aida, som utspelas för 4.000 år sedan, beställdes av kediven (titel för de inhemska härskarna i Egypten 1867-1914) Ismail pascha till Suezkanalens öppning 1869 hos den italienske kompositören Giuseppe Verdi (1813-1901).

Librettot utgick från ett material, som sammanställts av främst den franske egyptologen François Edouard Mariette (1821-81), som från 1857 och till sin död med rastlös iver ledde arkeologiska undersökningar på så gott som alla då kända egyptiska ruinområden. Den italienske poeten och operasångaren (baryton) Antonio Ghislanzoni (1824-93) stod för översättning och bearbetning..

Ingen premiär kunde dock äga rum vid öppnandet av kanalen. Det fransk-preussiska kriget hade bl a försenat färdigställandet av dekor och kläder i Paris. Operan fick sin urpremiär i invigningsprogrammet för operahuset i Kairo julaftonen 1871.

Där blev Verdis opera från första stund en framgång men när den hade premiär på La Scala i Milano några veckor senare mötte Verdi en del kritik.

I dag är Aida, som spelades första gången i Stockholm 1880, ett av de oftast spelade operaverken. Den uppsättning av Aida, som filmen bygger på, hade premiär på Folkoperan i Stockholm 1985.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se