Gunvor Nelson

Media (2 st)

Svensk regissör och bildkonstnär. Född Gunvor Grundel i Stockholm 1931, uppväxt i Kristinehamn, Värmlands län. Filmlärare vid San Francisco Art Institute 1970-1992.

-

Gunvor Nelson är en av de mest uppmärksammade filmarna inom den klassiska amerikanska avantgardefilmen.

Hon växte upp i Kristinehamn. Modern var lärare och fadern chefredaktör och ägare till Kristinehamns-Posten. Efter studentexamen studerade hon vid Konstfack, men flyttade till USA och Kalifornien 1953 för studier i konst och konsthistoria.

Nelson träffade sin blivande man, Robert Nelson, när hon studerade vid California School of Fine Arts (från 1961 San Francisco Art Institute). Robert Nelson är en av den amerikanska avantgardefilmens stora humorister. Paret Nelson var en vital del av den nya filmkultur som växte fram i San Francisco-området och de spelade en betydande roll för filmkooperativet Canyon Cinema, ett av USAs äldsta och mest respekterade.

Gunvor Nelson gjorde sina två första filmer tillsammans med Dorothy Wiley. Wiley var gift med konstnären William T. Wiley, som i sin tur gjorde filmer tillsammans med Robert Nelson. Gunvor Nelsons och Dorothy Wileys debut Schmeerguntz (1966) är en humoristisk och grotesk feministisk klassiker där småbarnsmoderns vardag kontrasteras med det amerikanska kvinnoidealet.

Nelsons filmskapande är kompromisslöst och hon utgör en unik röst inom experimentfilmen. Själv betecknar hon sina filmer som "personal films". Ett genomgående drag är den starka kopplingen till hennes eget liv och de egna erfarenheterna. De tidiga filmerna utgår från en yngre kvinnas erfarenhetsvärld, och kulminerar i My Name Is Oona (1969), ett expressivt porträtt av hennes dotter, och i Moons Pool (1973), en existentiellt-expressiv undervattensresa, kretsande kring den egna kroppen.

Med Trollstenen (1976) som skildrar Nelsons familj och uppväxt inleds en serie filmer om Kristinehamn och om familjen. På ett för Nelson typiskt sätt uppgår det privata och det platsbundna i det allmängiltiga och universella. Familje- och generationsskildringen, Red Shift (1984), och det smärtsamt sensitiva porträttet av Nelsons döende mor i Time Being (1991) anses som höjdpunkterna i hennes produktion om hemstaden och familjen.

Vid den här tiden (1983-1990) gjorde Nelson också sammanlagt fem olika collagefilmer, samtliga på Filmverkstan i Stockholm. Här får Nelsons egna associationer och experimenterandet med den animerade bilden fritt utrymme. Filmerna anses ofta vara hennes mest krävande, samtidigt som de är de mest nyskapande.

Nelson flyttade tillbaka till Kristinehamn och Sverige i december 1992, ett återvändande som det går att ana redan i hennes rytmiskt klippta collagefilm Frame Line (1983). Efter att Nelson återvände till Sverige övergick hon snart till digital video och återupptäcktes av den inhemska konstscenen, vilket resulterade i flera priser och retrospektiv både i hemlandet och utomlands.

Gunvor Nelson har också präglat flera filmgenerationer som lärare i film vid framför allt San Francisco Art Institute (1970-1992).

John Sundholm (2012)