Den siste kejsaren (1987)

1908 kröns den 3-årige Pu Yi till kejsare av Kina. Drygt två år senare tvingas han abdikera men behålls som en symbolisk figur. Han utbildas av en engelsk informator och får ha kvar sitt hov bestående av 1 500 enucker och oräkneliga andra lättmanipulerade rådgivare. Pu Yi kan göra allt vad han önskar, utom en sak; han får inte lämna den Förbjudna Staden i Peking. Han bryr sig inte om de väldiga omvälvningar som sker i landet. 1924 tvingas Pu Yi och den kejserliga familjen att lämna den Förbjudna Staden. Några månader senare anländer Pu Yi och hans två hustrur till Tientsin där han börjar leva ett playboyliv. Han kommer mer och mer under japanernas inflytande och 1932 utses Pu Yi till statschef i Manchuriet -- hans förfäders hemort -- utan några maktbefogenheter. Efter andra världskriget sätts han tio år i fängelse av kommunisterna. Under den tiden skriver hans sina memoarer och slutar sina dagar 1967 som trädgårdsmästare och vanlig medborgare i Maos Kina.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Bertoluccis film, med dess bitvis irriterande tidskast och återblickar, kan ses som skrönan som verklighet eller verkligheten som skröna. Den kan också betraktas som en kasperteater där Bertolucci med sina beska grimaser sköter turerna.

Men först och sist skänker han oss, hand i hand med fotografen Vittorio Storaro, en svit sällsamma bilder där det dekadenta paras med det majestätiska och där de historiska ironierna stundtals får ett stänk av Scott Fitzgerald.

Ritualerna och de bråddjupa ekona i det isolat som är Förbjudna Staden. Den erotiska millimeterprecisionen i scenerna kring tonårsregentens bröllopsnatt. Fångarnas spöklika exercis på fängelsegården. Playboyen som glider omkring i det västanstuckna Tientsin. De koreografiskt drillade tablåerna av kulturrevolutionens skränigheter och excesser. Eller avsnittet där väninnan suger på kejsarinnans tår medan kejsarinnan slickar sin opiumpipa till tonerna av Strauss Kejsarvalsen.

Ett är säkert: det är ingen klåpare som gestaltat detta.

Det finns i dagens läge, som det heter på nusvenska i stället för nu, bara tusen kvarlevande pandabjörnar i denna världen. Hur många visionära och genomkompetenta filmskapare återstår?

Fem eller tio kan kvitta lika. Men Bernardo Bertolucci tillhör dem." Jurgen Schildt i Aftonbladet

"Men trots exotismen och tidsdramatiken och Bertoluccis obestridliga skicklighet när det gäller att snärja oss i sina österländska syner blir det efter hand svårt att engagera sig i hans kinesiska historieskrivning.

John Lones avdankade kejsare är en sympatisk men slätstruken figur, vars utveckling från makt till mänsklighet fångas i summariska avsnitt. En symbol mera än en människa som Bertolucci flyttar fram och tillbaka mellan de skissartat återgivna tidsplanen.

Vittorio Storaros foto är förstås magnifikt. Guldprakten i tronsalen inbjuder till sagolika tavlor. Men bildstilen känns plötsligt egendomligt livlös bredvid de journalbilder Bertolucci klipper in av japanernas grymma framfart i Kina.

Först mot slutet -- när kulturrevolutionen vänder upp och ned även på exkejsarens nyvunna samhällsbegrepp -- samlar sig filmen till en effektiv grimas över maktkampens eviga gyckelspel.

Vägen dit är storslaget anlagd och innehåller en hel del ögonfröjd. Ändå känns den, det kan inte hjälpas, lite lång!" Hanserik Hjertén i Dagens Nyheter

"I Bertoluccis egen historia stiger "Den siste kejsaren" fram vid sidan av "1900". Båda är väldiga muralmålningar som med stor skönhet och svepande penseldrag porträtterar vårt sekel.

Utgångspunkterna kunde inte vara mer olika.

"Den siste kejsaren" visar upp en för västerlänningar främmande kultur i dess dödsryckningar.

Men innanför den yttre exotismen lyfter Bertolucci fram en bekant utveckling: först oskuld (barnkejsaren i Kina), så syndafall (det perverterade förrädarhovet i Manchuriet), därefter botgöring (Maos koncentrationsläger) och sist försoning (återkomsten till "Den förbjudna staden" som enkel arbetare).

De olika delarna står mot varandra i ett intrikat mönster av tillbakablickar och brutna tidsföljder, alla formade av sin funktion i berättelsen.

John Lone gör Pu Yi strikt och måttligt fängslande, Peter O'Toole gör hans engelske lärare strikt och betydligt mer fängslande.

Den verkliga huvudpersonen heter Vittorio Storaro. Han är fotograf. Och det är ytterst med hjälp av hans insats som Bertolucci gör den här filmen minnesvärd." Bernt Eklund i Expressen

"Bertolucci framställer kejsaren, eller Pu Yi, som en välmenande men lättledd människa. En som faller för det nya, det modernt västerländska. Men han vill inte bara bli av med den traditionella hårpiskan, han finner sig också väl som playboy eller som uppklädd och glänsande kejsare utan reell makt. På det sätter liknar han godsägarsonen Alfredo i 1900 eller varför inte Marcello Clerici i Fascisten, Bertoluccis genomlysning av en konformistisk individ i Mussolinis Italien. Alla tre är de människor som glider med, anpassar sig. Anknytningen till Fascisten är också intressant eftersom det i Den siste kejsaren finns en direkt koppling genom den del av filmen som utspelar sig i den japanska vasallstaten Manchukuo. Fascism i japansk tappning.

Bertolucci har på många sätt satt sin personliga prägel på kejsarens historia. Som när trädgårdsmästaren Pu Yi för första gången kan närma sig tronen frivilligt. Han löser en inträdesbiljett i sann folkdemokratisk anda, men är på väg att bli bortkörd av museiföreståndarens lille son när han försöker sätta sig en sista gång på Draktronen. Men hjälpt av en burk med en syrsa som han gömde där som barn övertygar han dock den lille rödgardisten om sin legitimitet. Bertolucci vill tala om att nutiden inte får glömma sin historia. Strax innan mötet med pojken har Pu Yi sett hur kulturrevolutionens vettvillingar omedvetna har anklagat hans gamle lärare från fängelset för att ha varit "lakej åt kejsaren". Fascism i kinesisk tappning.

Bernardo Bertolucci har i den stora episka skildringen, bland grandiosa uppställningar, lysande kostymer och praktfulla interiörer lyckast väva in sitt personliga budskap och även om Den siste kejsaren inte når fram till analysen i Fascisten eller till känslan i Sista tangon i Paris så blir den ändå tydligare än 1900 och det är skickligt i den på ytan främmande miljö som han arbetat i." Hans Schiller i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se