Inga Tidblad

Media (77)

Svensk skådespelare (filmroller 1921-1974). Född i Adolf Fredriks församling, Stockholm. Död i Bromma, Stockholm. Gift med skådespelarna Ragnar Billberg och Håkan Westergren samt mor till skådespelarna Meg Westergren och Claes-Håkan Westergren.

-

Hon var ingenjörsdotter och i sin barn- och ungdom mer allmänt konstnärligt intresserad, bl a av dans. Hon uppgav senare att hon också var duktig på att imitera och spelade amatörteater i skolan. Efter examen vid Whittlockska skolan sökte hon vid knappa 18 års ålder till Dramatens elevskola. Man fann henne dock för ung den gången och hon började arbeta som kontorist vid Kungliga Socialförsäkringsanstalten. Följande år 1919 kom hon emellertid in och redan under elevtiden gjorde hon en mycket uppmärksammad scendebut som Ariel i Shakespeares Stormen (1921). Samma år filmdebuterade hon i kortfilmen En hjulsaga (1921). Hon studerade med hjälp av ett De Wahl-stipendium vidare efter examen 1922 i England, Frankrike och Tyskland och hon blev därefter engagerad 1922-1925 vid Svenska Teatern och efter att denna förstörts i en brand var hon 1925-1926 hos Gösta Ekman på Vasateatern och sedan 1926-1931 vid Oscars-teatern.

Genom det senare engagemanget kom hon också att medverka vid Paramounts filminspelningar i Paris, bl a Längtan till havet (1931) efter Marcel Pagnol. 1932 kom hon till Dramaten och förblev där till 1963. Därefter var hennes verksamhet som skådespelare mer sporadisk fram till sin sista filmroll i Gangsterfilmen (1974).

Som skådespelare har hon ofta beskrivits som eterisk, spröd och lyrisk och med en utstrålning av ljuv själfullhet i kombination med en ganska svag röst. Nils Beyer menar i sin bok Skådespelare att hon var svårbeskriven, ett undflyende väsen, som han säger. Hon var heller inte bunden till någon särskild genre utan kunde blanda tragik med komedi. Efter hennes bortgång beskrev kritikern Åke Janzon henne som den ojämförliga sensitivan. Teaterhistorikern Inga Lewenhaupt har sagt att Tidblad förkroppsligade mötet mellan den fransk-klassiska stilteatern och den nya, moderna psykologin. Den förra med sina rötter i Comédie Française slog igenom som ett sirligt och precist agerande eller, som en skribent hävdade, att hon liknade en rokokodocka av Meissenporslin. Det senare avsatte sina spår genom att hon fyllde rollerna med ett djupare innehåll. Beyer menade i sin bok  att hon med tiden kom att glida in i rollen som nutidsflicka med, det han kallar, tidens nervositet i blodet. Kanske är detta mest märkbart när hon gjorde sina stora melodramroller på scenen som i ett paradnummer som modern i Dramatens uppsättning av Lång dags färd mot natt  (1956) eller på film som i t ex Gustaf Molander-melodramen Intermezzo (1936).

Inom en och och samma roll kunde hon, som en kritiker menade apropos filmen Kungajakt (1944) förena sådana motsatspar som klokhet och dåraktighet, koketteri och kyskhet, svalhet och hetta. Detta kan också var giltigt för en av hennes främsta filmroller som skådespelerska i Det brinner en eld (1943).

Hon erhöll en rad utmärkelser som Teaterförbundets De Wahl-stipendium 1922, kungliga medaljen Litteris et artibus 1937, Teaterförbundets guldmedalj 1944, S:t Eriksmedaljen 1953, Dramatens O'Neillstipendium 1956 som dess förste mottagare tillsammans med Lars Hanson, Svenska Akademiens teaterpris 1964 och en Guldbagge 1974 för en av sina sista filmroller i Pistolen (1973). Hon blev Riddare av Nordstjerneorden 1952.

P O Qvist (2004)