Sigurd Wallén

Media (56)

Svensk skådespelare (filmroller 1911-1946, scendebut 1905), regissör (filmer 1922-1945), manusförfattare (filmer 1923-1945). Född Sigurd Richard Engelbrekt Wallén i Husbykvarn, Tierp, Uppsala län, död i Oscars församling, Stockholm.

-

Det är nog skådespelaren Sigurd Wallén som de flesta minns när hans namn dyker upp, men under åren 1922-1945 regisserade han också ett 40-tal spelfilmer, av vilka flera blev publikt mycket framgångsrika, men också några som filmhistorikerna sätter högt.

Regidebuten kom redan 1922 med filmatiseringen av den populära barnboken "Anderssonskans Kalle", en dåtidens Pippi Långstrump. I sin memoarbok "Revydags" (1944) berättar Wallén att han lockades att göra filmen därför att han mindes sin egen barndom på Söder och kritiken fann att han väl förvaltade sitt pund, vilket filmen också bokstavligen gjorde. Den sågs av 700.000 och blev därmed svensk films största publiksuccé dittills.

Det blev ytterligare 12 filmer under 1920-talet, d.v.s. stumfilmstiden, flertalet baserade på folklustspel som Wallén tidigare satt upp och spelat i. Av dem sticker en ut som ett udda och ambitiöst försök att göra konstnärlig film i Sjöströms anda, den romantiska kostymfilmen Farbror Frans (1925). Det som gör filmen så märklig är dels det raffinerade fotot av Axel Lindholm, dels den genomarbetade scenografin, signerad Wilhelm Bryde, men faktum är att Wallén även var noggrann i dessa avseenden också när det gällde lättare gods. Ett gott exempel är den filmatisering han gjorde av sitt eget folklustspel Pojkarna på Storholmen (1932), en av SF:s största publikframgångar genom tiderna.

Framgångarna gjorde dock att Wallén under 1930-talet lockades in i allt för många undermåliga projekt, vilket han själv beklagar i sina memoarer, men det finns undantag, exempelvis riddarspexet Adolf Armstarke (1937) med Adolf Jahr och Kloka gubben (1938) med honom själv i titelrollen.

Den uppmärksammade rollen som Karl Fredrik i Gustaf Edgrens Karl Fredrik regerar (1934) förde också med sig att han fick göra socialdemokraternas valfilm 1936, Landet för folket och något senare signerade han de bägge krönikefilmerna Med folket för fosterlandet (1938) - en bildkavalkad om Sverige från 1907 till 1938 - och Mot nya tider (1939) som handlade om socialdemokratins framväxt årtiondena före unionsupplösningen med Norge. De visar Wallén från en helt annan, politiskt medveten sida, och det kan nog tryggt sägas att en mer hängiven socialdemokrat - av den gamla stammen - kan inte svensk film uppvisa.

På 1940-talet kom också ett par av hans mest ambitiösa spelfilmssatsningar. Hemsöborna (1944) var ett djärvt och hedervärt försök att träffa den folkliga tonen i Strindbergs roman, och filmen blev ännu en publik framgång. Det enkla, det folkliga och det vänligt gemytliga gav han aldrig avkall på. Sin kanske bästa film gjorde han året därpå när han med Vilhelm Mobergs välsignelse filmatiserade dennes folkhemskomedi Änkeman Jarl. Wallén spelade själv titelrollen mot Dagmar Ebbesen och borta är alla buskismanér. Filmen är både rörande, rolig och realistisk - och förbluffande visuell. Klokt nog har han flyttat ut flera av de "teatrala" interiörscenerna i det fri.

Bengt Forslund (2011)

-

Han skickades till Stockholm i akt och mening att studera till präst med studier vid Södra Latin men teaterintresset tog överhanden och istället för teologisk utbildning blev det 1904-1905 studier vid Elin Svenssons teaterskola varefter han fick statistroller vid Dramaten innan han 1905-07 engagerades första gången av Albert Ranft vid Södra Teatern. 1907-09 spelade han vid Carl Deurells resande sällskap, något som han senare beskrev som hårda men lärorika år. Tillbaka i Stockholm blev han 1909-18 engagerad vid Folkan, där han 1911 fick sitt scengenombrott som Slinken i Algot Sandbergs 33.333, innan han 1918-25 samt 1929-32 återkom till Albert Ranft och Södra Teatern omväxlande 1926-27 med Folkan 1926-27 och, där han bl a uppträdde i en rad pjäser av Erik Lindorm som Röda dagen, Krasch och Blockad. 1911 gjorde han även filmdebut i Anna Hofman-Uddgrens Blott en dröm och hade därefter i regel ganska små filmroller.

Under 1920-talet började han regissera film men hade ännu så länge mycket få filmroller. På 1930-talet tog filmandet både som skådespelare och regissör mer och mer överhand med allt större filmroller och 1932 blev han engagerad som historieuppläsare i radio. Senare kom detta att utvidgas till regelrätta uppläsningsturnéer med framför allt Albert Engströms berättelser, där han varje säsong i åren kring 1940 gjorde mängder av sådana framföranden runt om i landet.

Som skådespelare genomgick Wallén en utveckling från bl.a. förste älskare i stycken som Gamla Heidelberg och Kameliadamen, via att vara utpräglad revyartist under 1920-talet till utpräglad karaktärsskådespelare under 1930- och 40-talen. Som han konstaterar i sina memoarer Revydags (1944) var det under de tidiga turnéerna han upptäckte att det komiska låg bättre till för honom än älskarrollerna som bara blev till misslyckaden.

Som karaktärsskådespelare kom han i kanske högre grad än någon annan att förkroppsliga en svensk folklighet som väckte stor anklang hos sin publik, inte minst när han tog sig an Albert Engströms berättelser och figurer. Wallén var också övertygad socialdemokrat och en av hans mest vägande roller var här i Karl Fredrik regererar (1934). Det var en roll som blev så nära förknippad med Wallén att han stundtals fick detta rollnamn som smeknamn i olika tidningsartiklar. Filmen och rollen gjorde också ett sådant intryck på sin samtid att det hela kom vissa politiska skribenter att identifieras med Per Albin Hanssons politik. Själv bidrog Wallén mer konkret till denna politik genom att regissera och agera i socialdemokratiska valfilmer såsom Landet för folket (1936) och Hans livs lopp (1944).

Han hade också en del annorlunda och varierande filmroller, bl.a. som godmodig lärare i Två år i varje klass (1938) och Sigge Nilsson och jag (1938), sträng undersökningsdomare i Brott och straff (1946) men också som osympatisk ockrare i En kvinnas ansikte (1938) och bigott grosshandlare i Släkten är bäst (1944), som dock genomgår en förvandling till det bättre. Hans sista filmroll blev som statarnas ledare i När ängarna blommar (1946), som kämpar för statarkollektivets rättigheter, även det en roll med klart socialdemokratisk framtoning. Han gjorde sig även bemärkt som författare till en rad pjäser och lustspel som Janssons frestelse och Pojkarna på Storholmen vilka även filmats, den senare 1932 med honom själv i en av de större rollerna.

P O Qvist (2004)