Kay Pollak

Media (1)

Svensk regissör. Född Kay Gunnar Leopold Pollak i Gamlestad, Göteborgs och Bohus län.

-

Få filmskapare har gjort så stora avtryck med så få produktioner som Kay Pollak. Efter en tidig dragning till det akademiska livet, med en avhandling i statistik och lärartjänst vid Umeås universitet, lockades han snart till den lokala studentteatern.

Sedan kom tv-debuten med Den hemliga verkligheten (1972), skriven med dåvarande frun Annamaria Pollak, som i åtta delar berättade om fantasins förlösande kraft. Långfilmsdebuten Elvis! Elvis! (1977) baserades på de första två delarna i barnboksgiganten Maria Gripes serie om den Elvis Presley-beundrande pojken Elvis Karlsson. I Dagens Nyheter visade Eva af Geijerstam beundran för "en mycket allmängiltig och ovanlig film", medan Carl-Erik Nordberg i Vi – trots vissa invändningar mot regin och schablonaktiga bifigurer – menade att den intill Hugo och Josefin (Kjell Grede, 1967; även den en Maria Gripe-filmatisering) var den bästa film skapad i Sverige om barn och vuxna".

Mötena och krockarna mellan barn- och vuxenvärlden inskärptes i Pollaks 1980-talsproduktion. Ett känsligt fokus på existentiella frågeställningar, pubertet och en svikande vuxenvärld resulterade i att Barnens ö (1980), en hyllad P.C. Jersild-filmatisering, tilldelades tre Guldbaggar (för bästa regi, bästa manliga huvudroll och bästa film). Så sent som 2014 förbjöds filmen i Australien, vars federala polis ansåg att den innehöll barnpornografiska scener. Ur mindre alarmistiskt perspektiv kan scenen där Reine (Tomas Fryk) oroat letar efter sina första könshår, eller när han inför en grupp kvinnliga konstnärer utropar sin bristande könsmogenhet, betraktas som det komiska ljuset i en annars befriande mörk barnfilm.

Mindre hyllad blev Älska mej (1986). Historien om det frispråkiga och destruktiva fosterbarnet Sussie drabbades av förseningar, överskriden budget och bråk av upphovsrättslig karaktär, där Pollak anklagades för plagiat av såväl författaren Irene Arthur som Binnie Kristal-Andersson. Väsentlig skugga fälldes över filmen som sedan dessutom, i ett slags ödets ironi, hade biopremiär på Olof Palmes dödsdag.

Under 90-talet och framåt har Pollak med inspiration från egna erfarenheter blivit en av landets mest framgångsrika föreläsare. De bästsäljande självhjälpsböckerna "Att växa genom möten" (1994) och "Att välja glädje" (2001) har, enligt Kay Pollaks officiella hemsida, tillsammans sålt i cirka en miljon exemplar.

Livsbejakandet och självförverkligandet löper även som en tematisk tråd i hans senare filmskapande. "Att jag inte skulle duga är ju bull shit. När man totalt börjar förstå hur illa man tänkt om sig själv blir det en ren omvändelse; man lättar från marken", berättar Pollak i en intervju i Svenska Dagbladet. I den tiofaldigt Guldbaggenominerade publiksuccén Så som i himmelen (2004), med 1 434 280 biobesökare i Sverige och därtill nominerad till en Oscar för bästa utländska film, får en utbränd dirigent (spelad av Michael Nyqvist) en nytändning när han återvänder till sin hembygd i Norrbotten, engagerar sig i en kör och förälskar sig i den musikälskande Lena. Drygt ett decennium senare kom uppföljaren Så ock på Jorden (2015) som, inför en betydligt mindre biopublik, berättade om Lenas fortsatta försök att skänka livslust till byns invånare.

Dessa filmers andliga element har kritiserats i vissa läger. I en text publicerad på filmtidskriften FLM:s hemsida kritiserar Charlotte Wiberg de två filmernas självfixering, det maximala tonläget och skapandet av en filmvärld som inte tycks "kunna skiljas ut från hans mentala kvacksalveriverksamhet". Emellertid kan det maximala ses som en naturlig utveckling för ett konstnärskap som alltid jagat efter euforiska ögonblick. Som när Reine, i ett firande av nyvunnen frihet i Barnens ö, lurat iväg sin mamma, återvänt till en tom lägenhet och från balkongen kastar ett pappersflygplan till tonerna av Jean-Michel Jarre.

Just där och då känner han sig som "den ende i hela världen".

Sebastian Lindvall (2017)