Olle Nordemar

Media (2)

Svensk producent, fotograf och regissör. Född Olof Harry Nordemar i Matteus församling, Stockholm, död i Oscars församling, Stockholm.

-

Olle Nordemar är för eftervärlden mest känd som producenten bakom Olle Hellboms Astrid Lindgren-filmatiseringar. Efter internutbildning och lärlingsår som filmfotograf och klippare på Europa Film blev han snart flitigt anlitad bakom kameran till både kort- och långfilmer. Under andra världskriget fotograferade han flera beredskapsfilmer men också långfilmer som Vårat gäng (Gunnar Skoglund, 1942) och Barnen från Frostmofjället (Rolf Husberg, 1945). År 1945 blev han chefsfotograf på Europa Film men hade egna projekt som han ville förverkliga och startade därför 1947 bolaget Artfilm. Han regisserade några kortfilmer som förspel på bio, men det stora genombrottet fick han med Kon-Tiki (1950), dokumentären om den norska etnologen och äventyraren Thor Heyerdahls resa på balsaträflotte från Sydamerika till Polynesien.

Råmaterialet hade filmats på 16 mm av besättningen, bland andra Heyerdahl själv och den svenska sociologen Bengt Danielsson. Fotot var dock så skakigt att det ansågs omöjligt att visa kommersiellt. Nordemar hade införskaffat Skandinaviens enda optiska printer, en apparat för trickfotografering med vilken han kunde maskera och fotografera om materialet med bättre och stabilare resultat. För sin produktion, redigering och bearbetning hyllades Nordemar av kritikerna, och han var den som tog emot Oscarstatyetten för bästa dokumentära långfilm 1951.

Med Mästerdetektiven lever farligt (1953) inledde Nordemar sina Astrid Lindgren-filmer, då i samarbete med Rolf Husberg, som också regisserade Luffaren och Rasmus (1955). Efter ett mellanspel av Stig Olin som regisserade Rasmus, Pontus och Toker (1956) blev Olle Hellbom från och med Mästerdetektiven lever farligt (1957) hans ständiga samarbetspartner de kommande 25 åren. Nordemar och Hellbom fick också framgång med den film noir-inspirerade ligistskildringen Raggare! (1959).

Efter framgångar med framförallt TV-serierna och biofilmerna om Saltkråkan sålde Nordemar 1966 Artfilm till Svensk Filmindustri. I uppgörelsen fick Artfilm fortsätta som självständig produktionsenhet medan SF kom över filmrättigheterna till Astrid Lindgrens verk. Nordemar blev dessutom produktionschef på SF genom ett kontrakt som löpte ut 1992.

Lindgren-figurerna Pippi Långstrump, Emil i Lönneberga och Madicken på Junibacken blev genom Nordemars produktioner förevigade för generationer av barn, men karriären saknade inte motgångar. Storsatsningar som Världens bästa Karlsson (1974) och Mina drömmars stad (1976), efter Per Anders Fogelströms roman, floppade. Han återvände dock till kritikerovationer och publiktycke med Bröderna Lejonhjärta (1977).

Idag kan vi nästan inte tänka på Astrid Lindgrens porträttgalleri utan att se Nordemars filmproduktioner framför oss. Lika remarkabel är hans nästan obrutna ekonomiska framgång, som länge utgjorde ryggraden för SF. Vid sidan av Hasseåtage (Hans Alfredson och Tage Danielsson) tillhörde Nordemars Lindgren-produktioner undantaget i den svenska filmkrisens 1960- och 1970-tal. Medan de flesta svenska filmer var förlustprojekt drog Artfilms Astrid Lindgren-titlar genomgående en inhemsk publik på över miljonen - betydligt fler om man räknar alla reprisvisningar på bio, TV-visningar och försäljningen i olika videoformat. Flera av filmerna gick dessutom på export.

Nordemar gjorde också en del cameo-roller. Han är bland annat sjörövare i Pippi på de sju haven (1970), gäst på bordellen La Dolce Vita i Mannen som slutade röka (Tage Danielsson, 1972), reklamkund i Jag är med barn (Lasse Hallström, 1979) och julgransköpare i Mot härliga tider (Kjell Jerselius, 1983).

Michael Tapper (2011)