Teater Åttonde Dagen (1992)

Media (1 st)

Långfilmsdokumentär om den polska teatergruppen Teatr Osmega Dnia (Teater Åttonde Dagen) före, under och efter omvälvningen i Östeuropa. Filmen skildrar skådespelarnas liv i det kommunistiska Polen där gruppen har yrkesförbud, exilturnéer i Västeuropa samt återkomsten till hemlandet. Eftersom skådespelarna alltsedan 1960-talet tillhört den demokratiska oppositionen i Polen blir det också en skildring av konstens och politikens villkor i ett totalitärt samhälle.

I filmens inledning visas ett collage av arkivbilder från dramatiska ögonblick i Polens efterkrigshistoria. Filmens berättarröst räknar upp en rad årtal som förknippas med politiska vändpunkter under perioden 1953-84. Berättarrösten: "På sju dagar skapade Gud världen. På den åttonde skapades teatern. I Polen, det vill säga 'ingenstans', bildades i mitten av sextiotalet Teater Åttonde Dagen; grotesken, de existentiella villkoren i den totalitära labyrinten."

Filmens huvudpersoner presenteras. Det är framför allt tre av skådespelarna, Ewa, Tadeusz och Marcin, som man sedan får följa filmen igenom. När filmen börjar har några ur gruppen lyckats komma ut ur Polen och turnerar i väst. De övriga, däribland Ewa och Marcin, är kvar i Polen därför att de nekats pass.

Ett avsnitt av filmen är inspelat i Stockholm 1986. Gruppen spelar en version av Albert Camus "Pesten" på Sergels torg. Skådespelarna frågar sig var de kan bo och arbeta nu när de är avskurna från Polen.

Därefter till Ferrara i Italien där Teater Åttonde Dagen får en fristad. De får låna repetitionslokaler, belägna i stadens psykiatriska sjukhus, av en annan exilteater, Teatro Nucleo från Buenos Aires. Tadeusz ger uttryck för sin stora saknad efter Ewa som är kvar i Polen: "Om inte Ewa får komma till väst snart måste vi försöka återvända och söka möjligheter att spela i Polen. Om inte myndigheterna fängslar oss förstås, eller slår ihjäl oss."

Övergång till Basel i Schweiz, det är nu 1987. Efter påtryckningar från grupper som arbetar för mänskliga rättigheter har Ewa efter sex års väntan fått pass. En improvisation tillsammans med några jazzmusiker visas: "Flyktförsök ur dödens famntag". Utomhus spelar gruppen "Rapport från en belägrad stad". I en loge visar Tadeusz skämtsamt upp sitt polska pass med långa vimplar av viseringsstämplar som viks ut.

Scenväxling till Marcin som är kvar i Polen. Det är mars 1988 och Marcin berättar om den nya proteströrelsen "Oranga alternativet" som firar tjugoårsdagen av studenternas demokratirörelse. Marcin visar sin farfars herrgård som först konfiskerades av tyskarna och sedan av kommunistregeringen. På en gravsten kan vi läsa namnen på Marcins tre farbröder som dog i Tredje rikets läger.

Tillbaka till Ferrara och ett möte med Stephan Schulberg från The Living Theatre. Han berättar för Åttonde Dagen om en turné Living Theatre gjorde under Solidaritetstiden 1981 i Polen.

Åttonde dagen besöker Frankrike. Ariane Mnouchkine från Théâtre du Soleil erbjuder dem att gästspela hos henne i Paris. Samtidigt spelar de för polska emigranter.

I Poznan har Marcin fått avslag på sin passansökan för 23e gången.

Över till Katalonien i maj 1988. Åttonde Dagen är inbjuden för att leda en workshop och spela på en festival. Katalansk TV filmar gruppens föreställning om Mandelstam som bryts ner i ett av Stalins läger. Ewa saknar Polen och är lite besviken på Västeuropa, där teatern inte är en livsstil, ej heller ett sätt att försvara mänskliga rättigheter. Gruppen ringer hem till Marcin i Polen och får glädjande nyheter - äntligen har han fått pass. I nästa scen ser vi honom anlända till Barcelona.

Berlin, hösten 1988. Utomhusföreställning vid Alfred Döblin-Platz i Kreuzberg med Berlinmuren som bakgrund.

Poznan, februari 1989. Tillbaka i Polen där censuren fortfarande inte tillåter att de uppträder offentligt. I stället spelar de i ett jesuitkloster. En radioröst meddelar att samtal inletts mellan regimen och oppositionen. "Den totalitära glaciären håller på att smälta", men Åttonde Dagen lämnar Polen på nytt.

Till Berlin igen. Teater Åttonde Dagen har gjort en ny föreställning på temat gränser. Vi ser journalfilmer om flykt från Öst- till Väst-Berlin. Turnén ska rulla vidare genom Europa: Prag, Lausanne, Basel, Köpenhamn, Berlin och Paris. Paradoxalt nog inbjuds de också till Sovjetunionen.

Poznan, våren 1990. Skådespelarna vandrar med brinnande böcker. Polen har nu fått Östeuropas första icke kommunistiska regering. Tadeusz röjer upp på en byggtomt. Han berättar att de ska bygga ett hus där de ska bo tillsammans och kunna ta emot gäster från utlandet.

Filmens slutreplik: "Så är det med oss; när vi slår oss till ro någonstans vill vi direkt ut på vägarna igen."

Pressreaktion Svensk filmografi

Kritiken var övervägande positiv. SDS såg filmen som ett av de förnyande verken i svensk dokumentärfilm. Några kritiker var missnöjda; i SvD hette det att teatergruppen var skildrad med alltför stor distans.

Hanserik Hjertén, DN: "Avsnitt om gruppens privatliv varvas med scener ur deras föreställningar. I bilder som får sin visuella förtätning av ljus och mörker gestaltas mänskligt förtryck och förnedring. Gruppens våldsamt fysiska spelstil kan tyckas overkligt grotesk men speglar bara en grotesk verklighet.

I deras Polen körs demonstranter ihjäl och Solidaritetsledare mördas. Själva kuskar de Europa runt för att skaka om åskådarna. På polska konsulatet i London förnekas deras existens. I Ferrara får de passande nog spela i ett före detta dårhus.

Helanders och Perssons film har en varm och närgången puls. Den berättar om en grupp människor som bekymrar sig om varandra och spelar kampteater utan patetiska paroller. Så fjärran från de svängande röda fanorna i vår 70-talsteater.

Förmodligen för att man sett från andra hållet."

Jeanette Gentele, SvD: "Filmen ger tyvärr inte någon riktig uppfattning om gruppens spelsätt. (-)

Dessvärre kommer åskådaren inte heller gruppmedlemmarna in på livet. Paret Helander och Persson håller en respektfull distans, som gör att man aldrig får någon riktig klarhet i relationerna i gruppen.

Teater Åttonde Dagen blir, trots det stora utgångsmaterialet, bara en av många exilgrupper i Europa på ständig väg från den ena festivalen till den andra i Barcelona, Ferrara, Berlin, Paris och Stockholm.

Intressantast blir filmen när gruppen undantagsvis befinner sig i Polen, där deras teaterföreställningar ideligen hindras eller förbjuds.

Till slut är det bara klostren som öppnar sin famn för dem. Det skulle man ha velat veta mer om, men Helander och Persson avstår från att intervjua såväl arrangörer som publik.

Kanske ligger filmens brist i att Helander/Persson överskattar den svenska publikens kunskaper om såväl Polen som teater."

Anne Hedén, AB: "I en scen tränar medlemmarna i Åttonde Dagen på att gå på höga styltor. En stel och kalvig promenad som får stå som en komisk illustration till gruppens exiltillvaro i väntan på det politiska tövädret i öst.

Problemet är bara att Helander-Persson verkar ha gått på styltor de också. De har filmat och filmat, på respektfullt avstånd, utan att för den skull ha kommit under skinnet på någon. I Teater Åttonde Dagen tas alla hänsyn i världen där hänsyn inte är motiverat.

Ett sätt att utestänga åskådaren så gott som något."

Sverker Andréason, GP: "Filmkameran har utomordentligt fint fångat detta möte mellan teater och verklighet. De intensivt vibrerande bilderna lever som film och gör oss samtidigt till deltagare i det drama som Åttonde Dagen spelar upp. (-)

Poängen med Helanders och Perssons verk är att visa hur teatern växer fram som motståndshandling hos dessa konstnärer i en komplex, konfliktfylld tid. (-)

Filmen skildrar allt detta nära och kärleksfullt men utan att vara påträngande. Stina Ekblads berättarröst bidrar till en poetisk förhöjning, med hennes lätt sjungande stämma färdas vi över gränserna i det mänskliga och politiska landskapet.

Mycket i berättelsen handlar om splittring och klyftor - mellan hemlandet och exilen, mellan teatern och de politiska strukturerna - men filmen blir samtidigt ett helgjutet och inspirerande verk om en grupp skådespelare som lever sin konst och spelar sina liv."

Jan Aghed, SDS: "I ett par års tid har det svensk-polska inspelningsteamet kunnat iaktta medlemmarnas utsatthet och prövningar i ett visserligen sönderfallande men alltjämt bestraffande politiskt system. Yrkesförbud, indragna pass för några av dem, framtvingad landsflykt för andra, splittrade familjer och exilens oro och vånda under ett kringflackande turnéliv i ett alltmer kaotiskt Europa - allt detta åskådliggör filmen med en skärpa, känslighet och följsam visuell fantasi och dito klippning som öppnar bästa möjliga inkörsport, skulle jag tro, till den våldsamma energin, den desperata tonen, den svarta humorn och de träffande metaforerna i Teater Åttonde Dagens konst.

Fascinerande inblickar i expressivt sceniskt skapande och i den politiska verklighet som driver fram det förenas med andra ord med en stark filmisk uttrycksfullhet. Man skulle kunna påstå att en intensiv upplevelse och utforskning av originell experimentteater i dess egen, betingande samhällsmiljö lyckats befrukta själva filmformen. Resultatet är att Teater Åttonde Dagen sällar sig till de förnyande verken i svensk dokumentärfilm."

Bertil Palmqvist, Arbetet: "Det är en dokumentärfilm om den europeiskt ryktbara teatergruppen från Poznan. Men det är betydligt mer än så; kanske skulle man kunna säga att Joanna Helanders och Bo Perssons film också är en av Teater Åttonde Dagens fräna, provokativa, poetiska, brutala och ömsinta föreställningar. Samtidigt som den bjuder på en rad suggestiva fragment ur gruppens verkliga föreställningar blandade med inblickar i de enskilda konstnärernas och medlemmarnas vånda, glädje, sorg, vrede och okuvliga gestaltningsbehov. (-)

Allt detta skildrar den här svenskproducerade dokumentären på ett fint, spännande och inkännande sätt. De två som står för filmen känner den verklighet de skildrar - på olika sätt - inifrån. Resultatet är högst sevärt och tänkvärt."

Kommentar Svensk filmografi

Joanna Helander (f 1953) är fotograf, författare och filmare. Hon är uppvuxen i en polsk-judisk familj i Polen och sedan 1971 bosatt i Göteborg. Joanna Helander tillhör den så kallade 68-generationen i Polen som genom att bryta mot det totalitära systemets regler var med om att förändra det psykologiska klimatet, vilket banade väg för omvälvningarna i Östeuropa. Hon sattes i fängelse 1968 när hon protesterade mot invasionen i Tjeckoslovakien.

Bo Persson (f 1948) är regissör, filmare och dramatiker. Han har arbetat med bland andra The Living Theatre och Teater Schaharazad. Bo Persson har också skrivit teaterpjäser och filmmanus. Flera av hans konstnärliga projekt skildrar konflikten mellan människan och staten, minnet och glömskan i samhällen med totalitära regimer.

För att kunna göra filmen tvingades filmarna att smuggla råfilm till Polen och sedan föra ut rullarna gömda i bildäck.

Två dagar efter den svenska biopremiären gästspelade Teater Åttonde Dagen på Orionteatern i Stockholm med sin nya uppsättning, "Ingenmansland". I samband med gästspelet arrangerade Helander och Persson ett seminarium: "Konstnärens roll i den demokratiska revolutionen i Östeuropa". Samtidigt visade Joanna Helander sin fotoutställning "Mina tio år med Åttonde Dagen".

Helander och Persson berättade för Ylva M Andersson (GP 8.2.1993):

"-En förutsättning för att vi skulle kunna följa gruppen var att vi kände medlemmarna sedan tidigare. De agerade som om vi inte fanns. Och för oss blev det en livsstil att följa efter dem med kameran, skrattar Joanna.

Filmen påbörjades mycket trevande. Ingen visste riktigt vad det hela skulle resultera i eller vad filmen i slutskedet skulle handla om.

- Det var psykologiskt väldigt jobbigt. Dessutom visste vi inte riktigt när vi skulle sluta att filma, minns Joanna. (-)

Teater Åttonde Dagen hade svensk premiär för knappt ett år sedan och i mars i år får den biografpremiär i Warszawa.

- Det är hemskt roligt för det blir en av mycket få icke-amerikanska filmer som visas i Polen i år, berättar Joanna Helander."

Filmen nominerades till det europeiska filmpriset Felix och visades på filmfestivaler i ett tjugotal länder, däribland på festivalerna i Cannes, Karlovy Vary och San Sebastian. Den inbjöds också att kandidera till en Oscar i kategorin bästa långfilmsdokumentär 1994.

Sveriges Television visade filmen i juni 1994.

Filmarna har gjort en tysk version där Jutta Lampe ersätter Stina Ekblads berättarröst och en fransk version med Dominique Sanda.

Teater Åttonde Dagen är den första filmen i Joanna Helanders och Bo Perssons Polen-trilogi, där de övriga filmerna utgörs av Återkomster och Tvillingarna från Kraków, båda med biografpremiär 1994.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se